Demonstrationerna i Palestinska självstyret (PA) mot deras ledare Mahmoud Abbas fortsätter med stor styrka. Efter vad som onekligen ser ut som ett mord på journalisten och oppositionsledaren Nizar Banat i Hebron för två veckor sedan, har stora demonstrationer ägt rum i ett antal städer i PA. Man kräver Abbas avgång, och många kräver att hela PA-ledarskapet ska avgå.
Abbas skickade först civilklädd polis mot demonstranterna, men dessa svarade med att avslöja polismännens identitet, kalla dem sionistiska agenter och hänga ut dem på sociala medier.
Hamasmedlemmar eldar på demonstrationerna, och organisationen, som verkar ha stöd från en majoritet av de palestinska araberna i Judéen och Samarien (Västbanken), kämpar för att händelserna ska leda till att regimen störtas och de kan ta över makten.
Utan tvivel för demonstranterna en rättfärdig kamp mot en särdeles korrupt och hänsynslös regim. Men problemet är att det mest sannolika alternativet till Abbas, Hamas, är värre. Gazas befolkning kan skriva under på det.
De palestinska arabernas rop efter ett bättre liv är både förståeligt och rättfärdigt. Men det finns huvudsakligen två saker som förhindrar detta; deras eländiga ledare som söker egen vinning, och den ideologi dessa ledare har skapat de senaste hundra åren. Ideologin, eller berättelsen om man så vill, har i princip blivit var mans egendom och utgör det största hindret för ett värdigt liv.
Centralt i denna ideologi är att hatet mot Israel är starkare än kärleken till ”Palestina”. Det sätt på vilket ”Palestina” framställs, är som det palestinska folkets urgamla hemland och paradis, innan den sionistiska ockupationen kom och förstörde det. Men detta ”Palestina” är i realiteten inget annat än en idé som den enskilde araben formar i sitt eget sinne. För ingen, inte den unga generationen, men inte heller den äldre, har någon gång upplevt detta ”Palestina”.
Faktum, som alla som vill veta vet, är att ingen genom historien har erfarit vad detta ”Palestina” är, eftersom det inte har funnit en sådan enhet. Tanken om ”Palestina” såsom det används i dag var först och främst en politisk konstruktion i kampen mot judarna.
Och här kommer den viktiga poängen: Det är därför den palestinska berättelsen har svårt att bli en positiv, samlande, framtidsinriktad och skapande kraft; dess motivation är inte kärleken till ett historiskt moderland, oavsett hur mycket man försöker framställa det så – utan hat mot någon annans stat. Detta är en destruktiv ideologi att leva efter, och den har särskilt svårt att skapa något konstruktivt.
Detta betyder inte att det inte har funnits araber i området i århundraden, inte heller att de inte har rättigheter i området, men tanken om ett historiskt ”Palestina”, ett eget folk i ett eget land och med en egen historia, är falska. Därför blir också ”Free Palestine” inget annat än ett fängslande men tomt slagord.
Och hur tråkigt det än är, är chansen liten att de palestinska arabernas förståeliga och rättfärdiga demonstrationer kommer att leda till något gott. Huvudproblemet sitter någon annanstans.
Tumme upp
För Reuven Rivlin som imorgon avgår som Israels president. Rivlin har tjänat Israel som politiker och president och är först och främst en man med ett stort hjärta och respekt för människor, en brobyggare mellan judar och araber. Nu signalerar han att han vill fortsätta att tjäna samhället på andra sätt.
Tumme ner
För Polens ständiga avsaknad av viljan att göra rätt för sig när det gäller tillgångarna för de judar som mördades under Förintelsen. Förra veckan tog det polska parlamentet ännu ett steg för att omöjliggöra att de judiska offrens ättlingar ska återfå sina ägodelar.