Ingen kan anklaga Sverige för att inte försöka. Men det går inte, hur gärna man än vill. Man når inte fram. Det jag syftar på är Sveriges vilja att få bättre politiska relationer med Israel. Det senaste försöket görs av kabinettsekreterare Robert Rydberg, utrikesminister Ann Lindes närmaste man.
Robert Rydberg är en skicklig diplomat med lång erfarenhet, han har bland annat varit ambassadör i Israel under åren 2013–17. Jag har träffat honom, han är en trevlig man som gjorde ett bra jobb i Israel. Han var väldigt uppskattad, inte minst för sin fantastiska språkkänsla och det faktum att han faktiskt lärde sig hyfsad hebreiska under tiden i Israel.
Det blev tuffare för honom efter den socialdemokratiska regeringens tillträde 2014 och besluten att dels erkänna staten Palestina och dels dramatiskt öka biståndet till både den palestinska myndigheten och UNRWA.
Sedan dess är relationerna mellan Sverige och Israel mycket frostiga. Handel, forskning, kultur och annat utbyte pågår och utvecklas, men Israel ser till att hålla möten på tjänstemannanivå. Löfven har varit i Israel, men enbart i samband med internationella officiella möten, som till exempel 75-årsminnet av Förintelsens minnesdag förra året.
Inga möten på utrikesministernivå har hållits.
Nu har Robert Rydberg skrivit en artikel i den israeliska tidningen Israel Hayom. Den är naturligtvis avsedd för en israelisk publik, inte en svensk, men just därför finns det all anledning att skriva om hans artikel här i Sverige.
Rydberg är inte vem som helst – han är Ann Lindes närmaste man. Han skrev artikeln för att han just var på väg till Israel för bilaterala samtal med sin israeliska motpart. Bara det att artikeln skrivs visar närmast en desperation – men också en bristande förståelse.
Desperation, därför att jag aldrig har sett att en tjänsteman inom UD skriver en artikel i en tidning i ett land man ska besöka. Möten som det mellan Rydberg och hans israeliska motpart sker hela tiden i många länder i världen och är inget man skriver om. Det är ministrar som möjligen gör utspel.
Bristande förståelse, därför att av innehållet i artikeln framgår att Sverige fortfarande inte förstår, eller vill förstå, varför Israel inte vill ha möten på ministernivå eller statsbesök.
Artikeln har nämligen inget konkret innehåll och innehåller inget nytt. Man kan tvärtom säga att det var skickligt av Sverige och Rydberg att få in artikeln i tidningen. Rubriken är ”Sverige är en vän till Israel” och känns närmast som en desperat vädjan att Israel ska förstå hur nära varandra de två länderna står.
Som om det närmast är ett missförstånd som ligger bakom att Israel inte vill möta svenska ledare på hög politisk nivå.
Kanske tror man också att den relativt nya israeliska regeringen under Bennett ska ha en annan inställning än den förra under Netanyahu. Men i så fall är man djupt okunnig i israelisk politik.
Rydberg räknar upp en rad områden där Sverige och Israel har gemensamma intressen eller ser saker på samma sätt. Hans exempel stämmer delvis, delvis inte. Artikeln understryker vad Ann Linde sade redan vid sitt tillträde för snart två år sedan: att förbättrade relationer med Israel fanns bland hennes absoluta topprioriteringar.
Men Löfven, Linde och Rydberg förstår inte, eller vill inte förstå, att relationerna mellan Sverige och Israel förändrades dramatiskt med den här regeringens tillträde 2014.
Erkännandet av Palestina, något Sverige hävdade att andra länder skulle följa efter och skulle utgöra en nystart för fredsförhandlingar, kan inte tas tillbaka. Det enorma ekonomiska stödet till den palestinska myndigheten, där antisemitism sprids och terror både finansieras och uppmuntras, fortsätter och ökar.
Detsamma gäller UNRWA, där organisationen UN Watch nyligen avslöjade över hundra anställda som stöder antisemitism, terror och annat hat mot Israel. Vi visste redan innan hur främst Hamas utnyttjar UNRWA:s verksamheter för sin terror på en mängd sätt.
Allt detta verkar inte spela någon roll för Sveriges regering. Medan man om Afghanistan säger, ”Inte en krona till talibanerna!”, fortsätter man med samma politik som de senaste sju åren gentemot den palestinska myndigheten och UNRWA.
Så Löfven, Linde, Rydberg och andra kan fortsätta med sina besvärjelser om att Sverige är en vän till Israel. I praktisk handling stämmer det helt enkelt inte.