Arabvärldens historiska motstånd mot staten Israel har länge kunnat beskrivas med de berömda orden ”nej, nej och åter nej” från Arabförbundets toppmöte i Sudans huvudstad, Khartoum, strax efter sexdagarskriget 1967. Då beslöt arabvärlden, med stor enighet, att utfärda ett gemensamt nej till fred med Israel, nej till förhandlingar med den israeliska regeringen och ytterligare ett nej till en normalisering i relationerna till staten Israel.
Tydligare kunde det inte bli. Ifall man ville tillhöra Arabförbundet kunde man inte samtidigt vara vänligt inställd till den judiska staten.
Länge trodde många att detta skulle bli ett permanent tillstånd i relationerna mellan arabvärlden och Israel, vilket endast kunde förändras genom att staten Israel slutligen besegrades i krig eller så småningom tvingades kapitulera för diplomatiska påtryckningar och fiendens krav.
Men den utåt sett enhetliga fasaden fick snabbt en spricka när Egyptens president Anwar Sadat redan 1979 dristade sig att sluta ett separat fredsavtal med grannen i norr. Sadat fick betala ett högt pris för sin bedrift – han mördades av en egyptisk terrorist 1981 – men fredsavtalet är fortfarande i kraft.
Tretton år senare, 1994, var det dags för nästa arabland, Jordanien, att sluta ett eget fredsavtal med Israel.
Men sedan kom 2020. Femtiotre år efter utfästelsen i Khartoum har situationen förändras radikalt och innevarande år går till historien som året när Israel, under endast 72 dagar, lyckades sluta fred med ytterligare tre arabiska stater.
När den nya regeringen i Sudan under veckoslutet slöt sig till det arabiska fredslägret, genom att normalisera sina relationer till den tidigare ärkefienden Israel, hade det därför stor symbolisk betydelse. Samma huvudstad som i över femtio år varit känd för sina tre nej till Israel, utfärdade i stället ett rungande ja till normalisering och erkännande av den judiska staten.
Medan de tidigare fredsavtalen har kritiserats för att de inte nödvändigtvis reflekterade folkviljan utan drevs fram av en smal politisk elit, bygger de nya fredsavtalen, framför allt de med gulfstaterna, på en varm fred där det är de vanliga medborgarna som gläds över normaliseringen. Det vet att den enda vägen till utveckling och framsteg är att öppna upp för nya intryck, inleda samarbete i stället för att isolera sig.
Saudiernas plan på en ny gränsöverskridande och fossilfri storstad – 137 gånger så stor som Stockholm – som omfattar såväl saudiarabiskt som jordanskt och egyptiskt territorium och byggd med bästa israeliska know-how, ger en bra indikation på hur ett Mellanöstern som gräver ner stridsyxan kan se ut.
Där borde även Sverige vara med.
Men för att detta framtidsscenario ska bli en realitet behövs omvärldens stöd. Svenska UD noterade i helgen tacksamt att Sudan ska strykas från USA:s lista på nationer som stöder terroristverksamhet, men nämner inte med ett enda ord normaliseringen av relationen till Israel.
Det kan man förstå. Den svenska regeringens beslut att erkänna en palestinsk stat utan några som helst förhandlingar med Israel var en strategisk felbedöming, som har lett UD in i en återvändsgränd. Under tiden som modern historia skrivs i Bahrain, Förenade arabemiraten och Sudan, med stora och ambitiösa samarbetsprojekt som mål, har resorna mellan Stockholm och Jerusalem blivit allt färre.
Då inställer sig frågan: när ska det bli dags även för Sveriges regering att gräva ner stridsyxan och erkänna Israel som en tillgång och resurs i Mellanöstern, som kan och vill leva i fred och samarbete med alla sina grannar och som kan erbjuda hela regionen, inklusive palestinierna, ett internationellt lyft och hållbar utveckling?