Israel har kanske världens värsta grannar medan Sverige kanske har världens bästa. Hur ser man annars på skillnaden mellan att omges av till exempel Danmark, Norge och Finland, eller av till exempel Hizbollah, Hamas, Syrien och IS? Det kan vara en av förklaringarna till att inte bara Sverige utan även många andra länder har så svårt att förstå Israels situation.
Sverige är ”fredsskadat”, som den avlidne överlevaren Georg Klein uttryckte sig i en DN-intervju för några år sedan. Vi har haft förmånen att slippa krig under så många år att vi inte kan förstå ett land som är utsatt för ständiga hot, terror och krig. Vi vill se Israel som ett västland som alla andra och ställer alla möjliga krav på att Israel ska vara som vilken europeisk stat som helst.
Det finns flera märkliga saker med detta tänkande. Dels naturligtvis oförståelsen för den omvärld Israel lever i. Men också synen på judar och judendom. Den svenska regeringen och många andra ledande politiker och opinionsbildare är ofta positiva till judar och judisk tradition och tar ofta stark ställning mot antisemitism. Ett bra exempel är nazistdemonstrationen i Göteborg för en dryg vecka sedan.
Justitieminister Morgan Johansson har träffat ledande judiska företrädare. Regeringen har kallat samtliga partier (utom SD) för att titta på dagens lagstiftning och om den behöver ändras. Man säger att man tar antisemitismen på stort allvar. Det är förstås bra att regeringen engagerar sig i detta. Men hur kan man missa den uppenbara antisemitismen bland Israels grannar? Hur kan man inte se den och inte förstå hur den förgiftar miljoner araber och muslimer i Israels omedelbara närhet?
Israel har blivit världens jude. Det är tydligt på så många sätt. På den internationella arenan ser vi det närmast varje dag inom FN-systemet. Det handlar inte bara om FN:s generalförsamling, som till största delen består av diktaturer och andra icke-demokratiska länder, utan om de olika FN-organen som Rådet för mänskliga rättigheter och UNESCO.
Den svenska regeringen behandlar den demokratiska staten Israel sämre än man gör till exempel Iran och Saudiarabien. Samtidigt påstår man sig vara Israels vän. Det spelar ingen roll vilka fakta vi tar fram. UNESCO beslutar att Tempelberget i Jerusalem är en muslimsk helig plats som ska bära ett arabiskt namn, inte judisk, och Sverige röstar för. Sverige anklagar Israel för utomrättsliga avrättningar när man försvarar sig mot självmordsattacker på samma sätt som alla andra demokratiska länder gör.
Samtidigt som Israel bara kan göra fel kan till exempel det palestinska ledarskapet aldrig göra fel.
Mahmoud Abbas är fortfarande ledare för den palestinska myndigheten 13 år efter att han valdes på fyra år? Inga problem.
Abbas betalar ut hundratals miljoner varje år till palestinska terrorister i israeliska fängelser och självmordsbombares efterlevande familjer? Det är absolut inte svenska biståndsmedel.
Palestinska barn får lära sig att hela dagens Israel är ockuperad palestinsk mark som ska erövras med våld, i skolor som drivs av FN-organet UNRWA? Det vet vi ingenting om.
Judar i Sverige ska vi vara rädda om, säger regeringen. Men judar i Israel kan man örfila gång efter gång. Det är en kombination av oförståelse för Israel, ett skuldbeläggande av Israel, ett romantiserande och ursäktande av allt palestinier gör som möjligen går tillbaka till en gammal revolutionsromantik. Men vi judar är ett folk, inte två. Det är mina judiska systrar och bröder som bor i Israel. Och om man försöker skriva om områdets historia, felaktigt anklagar Israel för hur man försvarar sig, eller urskuldar Israels grannar deras hat och hot, då berör det mig lika mycket som mitt judiska folk i Israel.
Jag inser att det inte finns något som tyder på det, men jag hoppas att Sveriges regering, journalister och andra opinionsbildare får upp ögonen för detta och börjar agera på ett hederligt och ärligt sätt gentemot Israel.