I början av detta år utropade Hamas, terrororganisationen som för närvarande har makten i Gaza, att man skulle påbörja "Återvändarmarschen” (the March of Return). De menade att Gazaborna skulle samlas vid gränsen (det ord jag för enkelhetens skull använder här) till Israel, för att sedan marschera in i landet och återta det från judarna.
Sociala medier svämmade över av olika utrop och uppmaningar till denna marsch. Man manade till väpnat motstånd och våld för att nå sina mål. I mars iscensatte Hamas den utlovade marschen. Eller snarare: det utlovade våldet. Man satte eld på det som gick att elda, inklusive en stackars åsna som målades i vitt och blått för att symbolisera Israel.
I svenska medier propsade man dock på att fortsätta presentera marschen och dess demonstranter som fredliga. Inget kunde vara mer fel.
Det har nu gått åtta månader sedan "den fredliga Återvändarmarschen” inleddes. Under denna tid har palestinierna lyckats elda upp marken, och allt som växer och lever på den, runt Gaza med hjälp av ballonger och flygande drakar, fyllda med explosiva ämnen. I början av november kulminerade så situationen, då Gaza besköt Israel med mer än 400 raketer, med såväl döda som skadade civila och förstörelse som resultat.
I åtta månaders tid har palestinierna terroriserat den israeliska befolkningen som bor i närheten av Gaza. I åtta månaders tid har Israel gjort sitt bästa för att försvara sin egen befolkning. I åtta månaders tid har Israel dessutom försökt göra detta med så få civila skadade som möjligt på den palestinska sidan. I åtta månaders tid har den svenska regeringen, samt merparten av svenska medier, vägrat se det palestinska våldet.
I åtta månaders tid har våldet legitimerats, eftersom det inte har fördömts. Än en gång.
Med tanke på att Sverige som enskilt land är en av de största bidragsgivarna till det palestinska folket, är det uppenbarligen av enorm vikt att inte fördöma våldet. Men att kalla våldet för "motstånd” eller annan omhuldande benämning får fruktansvärda konsekvenser. Avsaknaden av omedelbart fördömande uppmuntrar till mer våld, och ger även legitimitet.
Att dessutom påstå att just svenska pengar inte går till terror är en lögn. När pengar inte är öronmärkta, avsäger man sig ansvaret för var de hamnar, och därmed gör man sig skyldig till det fortsatta våldet. Utan den strida ström av kontanter som kontinuerligt flödar till palestinierna skulle inte våldet ha en chans.
Efter andra världskriget återuppbyggdes hela Europa med hjälp av pengar via det som kom att kallas Marshallplanen. Palestinierna har sedan Osloavtalet på 1990-talet mottagit mer än 16 gånger, i dagens värde, det som återuppbyggde hela Europa. Betänk då att Palestina bara är 4,5 gånger större än Öland.
Låt det sjunka in: En yta 4,5 gånger så stor som Öland har fått 16 gånger mer ekonomisk hjälp än vad hela Europa fick efter andra världskriget.
Vad den svenska regeringen borde göra är att kräva svar på vart alla pengar tagit vägen. Man borde kräva svar på varför palestinierna fortfarande lever i mer eller mindre fattigdom. Man borde kräva svar på varför det inte finns en fungerande infrastruktur i dessa områden.
Man borde våga ta sitt ansvar genom att ställa krav på det ekonomiska stödet. Man borde våga ta sitt ansvar genom att fördöma våldet, även då det kommer från palestinierna. Man borde våga ta sitt ansvar genom att erkänna Israels rätt, och skyldighet, att försvara sin befolkning mot denna terror.
Det är dags att Sverige börjar ta ansvar för sitt agerande.