Herren har blivit min borg, min Gud är min tillflykts klippa.
Psaltaren 94:22

Världen idag

Det visade sig att de allra flesta samhällen i Israel som hade störst smittspridning var arabiska och ultra-ortodoxa judiska samhällen, varför restriktionerna slog ojämnt. (Bild från Jaffa, som har blandad arabisk och judisk befolkning.) Foto: Oded Balilty/AP/TT

Smittspridning tvingade fram en andra nedstängning i Israel

Israelkommentar · Publicerad 00:20, 15 okt 2020

Coronapandemin har verkligen vänt upp och ner på världen, inte minst i Israel. I dag är utmaningarna väldigt stora, avseende vård och ekonomi såväl som den sociala situationen. Det är en enorm skillnad mot var Israel befann sig vid senaste årsskiftet.

När israelerna gick in i 2020 var det med stor optimism. Man hade just slagit nytt turistrekord, igen. Man hade en mycket låg arbetslöshet, cirka fyra procent. Alla ekonomiska faktorer gick åt rätt håll och företagen gick bra. Detta var en trend som pågått länge.

Så kom pandemin. Israelerna förstod att detta var allvarligt och tog itu med situationen på ett kraftfullt sätt. För kraftfullt, tyckte vissa. Man stängde ner samhället, förbjöd samlingar på fler än tio personer och stoppade allmänna kommunikationer. Ingen skola, många arbetsplatser skickade hem personal, företag gick i konkurs, inga fler turister och karantän för återvändande israeler.

Resultatet blev komplext. Man stoppade effektivt smittspridningen, men fick också en enorm arbetslöshet och stora ekonomiska problem för enskilda, företag, kommuner och staten. Många israeler är trångbodda och vi har en kultur där man gärna umgås med familj och vänner, något som nu var omöjligt. Många israeler led förstås psykiskt av situationen. Att ha ett fungerande familjeliv i ett nerstängt samhälle är inte lätt.

Så småningom blev man tvungen att öppna upp, och även detta diskuterades hett. Var det verkligen rätt, nu när man lyckats trycka tillbaka spridningen? Eller var man tvungen att öppna upp för att låta befolkningen röra sig fritt och må bättre? Man öppnade i alla fall samhället, och allt blev som vanligt igen; arbetsplatser, affärer, restauranger, skolor – allt öppnade.

Smittspridningen kom som ett brev på posten, och man var åter tvungen att fundera på hur man skulle hantera situationen. Regeringen var osäker på hur man skulle göra.

För att undvika för mycket politik i de svåra frågeställningarna utnämnde regeringen i slutet av juli en högsta ansvarig tjänsteman för Israels policy, den erkänt skicklige och respekterade sjukhusadministratören doktor Ronni Gamzu. Han hade med framgång infört en policy för att skydda äldre på Ichilov-sjukhuset i Tel Aviv och hade gott renommé bland israeliska politiker, läkarkåren och allmänheten.

Syftet var gott och början var bra. Ronny Gamzu tog ansvar för vissa tidigare misstag, som han faktiskt inte var ansvarig för. Han engagerade israelisk militär att ansvara för smittspårning. Han lovade att upprätta ett gott förtroende till allmänheten och vädjade till den att ta viruset på allvar och använda ansiktsmasker.

Han ersatte regeringens åtgärder, som kunde ändras från vecka till vecka, till ett system med enkla och tydliga åtgärder som kunde få allmänhetens acceptans.

Gamzu föreslog ett system med ”trafikljus”, med mer strikta regler och eventuell nerstängning i samhällen med större smittspridning (”röda” samhällen) och mildare restriktioner i samhällen med färre insjuknade (”gröna” samhällen). Han fick planen godkänd – men sedan kom problemen. Det visade sig att de allra flesta samhällen som fick ”rött ljus” var arabiska och ultra-ortodoxa judiska samhällen.

Borgmästare för fyra ultra-ortodoxa samhällen gick inte till Ronni Gamzu utan direkt till premiärminister Netanyahu, klagade på att de stigmatiserades och inte kunde leva sitt liv som vanligt. De påminde om att det är tack vare ultra-ortodoxa som Netanyahu faktiskt är premiärminister och hotade att avbryta allt samarbete med myndigheterna.

Netanyahu lyssnade och körde över Gamzu, och så ökade smittspridningen.

Israel stängde ner för andra gången inför de stora judiska hösthelgerna. Det fanns en poäng med det. Dels är det en tid på året då många umgås intensivt, och vill man stoppa smittspridning bör man agera då. Dels är många lediga och all aktivitet går ner i alla fall, och då blir inte en nerstängning lika dramatisk.

Men det är klart, israelerna tycker situationen är mycket svår och vet inte riktigt hur man ska agera.

Det jag skriver ser förstås dramatiskt ut och ger intryck av en mycket allvarlig situation i Israel. Och visst är den allvarlig, främst ekonomiskt och socialt, och läget är värre i dag än i början av pandemin. Samtidigt är det viktigt att påpeka att om vi tittar på antalet avlidna har man betydligt lägre siffror än Sverige: 2 021 avlidna, eller 220 per en miljon invånare – att jämföra med 5 894 avlidna, eller 583 per en miljon invånare i Sverige.

Låt oss hoppas och be för kloka politiker och andra beslutsfattare, i både Israel och Sverige.

När israelerna gick in i 2020 var det med stor optimism. Man hade just slagit nytt turistrekord, igen. Man hade en mycket låg arbetslöshet, cirka fyra procent. Alla ekonomiska faktorer gick åt rätt håll och företagen gick bra. Detta var en trend som pågått länge. Så kom pandemin

17-åriga Signe levde utan skärmar under sex månader

Ung. Det tillhör inte vanligheterna att en 17-åring väljer att leva skärmfritt. Men för Signe Strålin... lördag 24/10 13:27

17-åriga Signe levde utan skärmar under sex månader

Ung. Det tillhör inte vanligheterna att en 17-åring väljer att leva skärmfritt. Men för Signe Strålin...

Varför tro på uppståndelsen?

Mot väggen De första kristna hävdade att de mött Jesus uppstånden. Varför ska vi ta det påståendet på allvar?...