”Kristen teologi behöver judendom som kontrast till sin egen förträfflighet.” Bakom de orden står den tyska professorn Katharina von Kellenbach, som gästföreläste på ett symposium i Berlin i mitten av januari i anslutning till 80-årsminnet av den förödande Wannsee-konferensen. Det var i Wannsee, utanför Berlin, som 15 ledande nazister samlades för att planera och koordninera implementeringen av deras ”Endlösung”, det vill säga plan på att eliminera samtliga av Europas elva miljoner judar.
Innan kriget var slut hade sex miljoner judar fått sätta livet till i det som har kallats historiens största brott mot mänskligheten, Förintelsen.
Varken hög utbildning eller kristen tro hindrade de nazistiska bödlarna från att planera och verkställa dessa bestialiska brott. Av de 15 närvarande i Wannsee hade åtta en akademisk doktorsexamen och en majoritet tillhörde något kristet trossamfund. Men även bland många av de kristna ledare som motsatte sig Hitler, exempelvis Martin Niemöller, begränsade sig omsorgen till att endast gälla de judar som hade konverterat till kristendomen.
Katharina von Kellenbach berättar hur man i många kristna hem fick lära sig att kyrkan ”minsann hade kämpat mot Hitler”, men sanningen är mer komplicerad. Bara en vecka efter Wannsee-mötet hade den katolska ledningen i Berlin fått ta del av protokollen, och bara några månader senare nådde nyheten Vatikanen. Den vanliga ursäkten om att man ingenting visste håller inte, förklarar hon.
Den evangelisk-lutherska biskopen i Berlin, Christian Stäblein, har studerat tyska dagstidningar från perioden kring Wannsee-konferensen och konstaterar kallt: ”De som valde att inte aktivt blunda visste mycket väl vad som var på gång.”
Kellenbach och Stäblein är två tyska protestantiska teologer som försöker utveckla en mera balanserad syn på judendomen, inte som en motsatsreligion bestående av onda fariséer och kristusmördare, utan som en tro utan vilken det aldrig skulle ha uppstått någon kristendom.
Men processen är lång. Efter att ha studerat tyska skolböcker i ämnet livåskådning och religion märker Kellenbach hur Gamla testaments Gud fortfarande framställs som barbarisk och grym, medan Nya testamentets Gud däremot är modern och god.
Det kanske även förklarar varför många kristna trossamfund har haft uppenbara svårigheter med att anta den så kallade IHRA-definitionen av antisemitism och varför den antisemitiska BDS-rörelsen (bojkott, desinvestering och sanktion) är så populär inom många kristna samfund. I BDS-rörelsens teologi förkroppsligas ondskan av staten Israel.
IHRA-definitionen av antisemitism, som bland annat har antagits av Sveriges regering, inkluderar en oproportionerlig kritik av staten Israel. Att ifrågasätta staten Israels existensberättigande eller att jämföra den med Nazityskland är inte bara oacceptabelt – det är ren och skär antisemitism.
Medan många framträdande andliga ledare – såsom den nye generalsekreteraren för World Evangelical Alliance, Thomas Schirrmacher, och företrädare för den världsvida pingströrelsen – deltog i Berlin-symposiet, lyste Kyrkornas världsråd med sin frånvaro.
De kommer senare under året att hålla sin världskongress i Karlsruhe i Tyskland. På den inofficiella mötesagendan finns redan ett krav på att likställa Israel med en apartheidstat.
Åttio år efter Wannsee-konferensen är den kristna aversionen mot det judiska folket fortfarande ett stort problem.