Det är måndag när jag skriver denna Israelkommentar. Om sex dagar är det val och jag sitter och funderar. Och jag får en tanke: Satt jag inte på samma sätt för fyra år sedan?
Sagt och gjort, jag tittar på gamla artiklar och ser att jag inför valet 2018 skrev en Israelkommentar om mina tankar. Bland annat följande:
”Om jag är en jude som är mån om mina judiska traditioner, vill att judiska barn ska kunna gå i en judisk skola, är orolig för den växande antisemitismen, stöder Israel och vill att Sverige ska behandla Israel så som man behandlar andra demokratiska stater man har mycket gemensamt med, vem ska jag rösta på då? Det är inte alldeles lätt eller självklart.”
Mycket är sig likt i dag jämfört med senaste valet, om man bara tittar på dessa frågor. En del har blivit bättre, annat sämre, men man kan inte säga att det har blivit lättare att ha en tro och religiös tradition i Sverige.
Religiösa friskolor är verkligen i skottgluggen i dag. Alla vet att frågan egentligen handlar om att vissa muslimska friskolor missköter sig eller till och med drivs av kriminella. Men judiska och kristna friskolor drabbas av bara farten, och eftersom det här landet är extremt sekulärt går det att agera så.
Att diverse vänsterpartier står för detta är knappast förvånande. Den stora vändningen kom väl med Liberalernas besked i frågan. Inte särskilt liberalt, kan man tycka, att vilja förbjuda religiösa friskolor. De framhärdar i att detta inte ska drabba judiska friskolor eftersom nationella minoriteter ska få ha egna skolor.
Kruxet är bara att det inte finns någon lag som ger oss judar den rätten.
Dessutom är ju detta absolut ingen hjälp för alla de kristna friskolor som har många tusentals elever, kontrolleras noggrant och sköter sig alldeles utmärkt. Men det ligger tyvärr i tiden att sätta åt religiösa friskolor.
Jämfört med förra valet är relationen mellan Sverige och Israel bättre i dag. Margot Wallström såg på egen hand till att förstöra relationen, Ann Linde är diplomatiskt klokare än Margot. Men en del handlar också om att israeliska regeringar efter Netanyahu fått en delvis annan inställning.
Jag tycker ändå inte att skillnaden ska överdrivas. Sanningen är att Sverige då kunde kosta på sig lyxen att vara något slags världssamvete som talade om för hela världen vad som är ”rätt”. Nu är vår egen situation en annan och utmaningarna enorma, och många av dem utspelar sig på den internationella arenan. När vår egen säkerhet är hotad blir Israel och Mellanöstern mindre intressant och närområdet viktigare. Det kan man bland annat notera i regeringens utrikesdeklarationer.
Man kan också notera att det extrema stödet till palestinierna, inklusive medel som möjliggör för Mahmoud Abbas att betala ut enorma pengar till terrorister i israeliska fängelser och deras anhöriga, fortsätter. Liksom att vi nästan varje år slår rekord i stöd till UNRWA, vars skolböcker ofta är djupt antisemitiska och antiisraeliska. Detta måste få ett slut.
Antisemitismen är ett kapitel för sig. Jag kan bara konstatera att situationen för judar i Sverige knappast är bättre i dag jämfört med för fyra år sedan. Oavsett hur regeringen ser ut efter valet kommer både den och landets myndigheter att behöva göra oerhört mycket om något ska förändras i grunden. Jag får säkert anledning att återkomma till detta.