Sedan den babyloniska fångenskapen, för cirka 2 500 år sedan, har det bott judar i det som i dag är den arabiska och muslimska världen. Men i och med islams etablerande och snabba spridning runt 630-talet började en tid av förtryck och diskriminering av icke-muslimer, där judarna hamnade på första bänk, en situation som fortfarande gäller i den muslimska världen.

I motsats till vad många tror, var det inte fråga om någon samexistens judar och araber emellan. Det som i bästa fall skulle kunna kallas harmoni mellan folken existerade endast då judarna, utan protester, lät sig förtryckas av de muslimska härskarna. Under dessa begränsade tider av ”harmoni”, och mellan pogromerna, har judarna varje gång rest sig och börjat om från början. De har fortsatt vara läskunniga, utbilda sig, skriva och skapa.

Detta har naturligtvis gjort dem framgångsrika, och därmed fokus för avund och ännu mer hat.

I det som i dag är Irak var judarna redan på 800-talet tvungna att bära en gul tygbit på sina kläder, de blev extremt högt beskattade och de drabbades av begränsad rörelsefrihet. I 1000-talets Egypten försökte man tvångskonvertera judarna till islam genom förnedring, som att tvinga dem att bära en liten gyllene-kalv-figur runt halsen – som om de dyrkade den gyllene kalven. När detta inte fungerade, blev de tvingade att bära bjällror, och till sist ett stort träblock runt halsen.

Eftersom judarna dock vägrade konvertera, förstördes Kairos judiska kvarter och dess invånare mördades. Judar fick inte passera en muslim på dennes högra sida, eller försvara sig om de attackerades. Detta ledde till att det inte var helt ovanligt att se små arabiska pojkar kasta sten på judar (som inte fick lov att försvara sig) ända fram till modern tid.

När islam nådde det som i dag är Marocko och Tunisien, tvingades judarna leva i getton, under fruktansvärd diskriminering. Situationen blev så småningom ohållbar och många tvingades konvertera till islam, där de dock inte ansågs vara ”riktiga” muslimer – vilket möjliggjorde fortsatt diskriminering, förnedring och förtryck av värsta slag.

Barn och kvinnor kidnappades ofta av muslimer, utan att någon kunde göra något åt det, då judarna var helt rättslösa. I Jemen påbjöd en lag att faderlösa judiska barn under 13 år skulla tas ifrån sina mödrar och fostras som muslimer, av muslimer. Denna lag var fortfarande gällande under 1900-talet, så när dessa judar kommer till Israel har många förlorat flera barn på detta sätt.

Ovan nämnda är bara ett litet axplock på hemskheter, och listan är naturligtvis mycket, mycket längre. Notera att detta var rådande situation under så kallade ”harmoniska” omständigheter.

Vad som hände innan, under och efter tiden då Israel utropat sin självständighet 1948, blev därför ett inferno av mord, våldtäkt, stöld, tortyr, samt konfiskering av tillgångar och ägodelar för judarna i den arabiska och muslimska världen. Resultatet blev cirka 850 000 judiska flyktingar, som under svåra förhållanden flydde hemskheterna.

Merparten av dem flydde till Israel, där de fick bo i stora tältläger. Resterande tog sig till bland annat USA och Kanada. Vad som dock lyser med sin frånvaro är deras flyktingstatus – eftersom de aldrig klassades som flyktingar av FN.

I arabvärlden heter det, till dags dato, att dessa människor gavs möjligheten att lämna sina respektive länder, vilket de valde att göra frivilligt. Detta är givetvis rappakalja. Judarna var flyktingar i ordets alla bemärkelser.

Varför har vi då inte hört talas om dessa judiska flyktingar från arabvärlden, som i antal var fler är de arabiska flyktingar som kom att bli de så kallade palestinska flyktingarna? Varför har vi inte hört talas om ”rätten att återvända” för judarna till de länder de bott i sedan 2 500 år, i motsats till palestinierna, som anses ha denna rätt efter endast två år landet innan 1948 (enligt UNRWA). Varför har vi inte hört talas om rätten till kompensation för allt judarna bestals på och de umbäranden de utsattes för?

Därför att judarna blev medborgare och integrerades i den nyfödda staten Israel eller alla andra länder som tog emot de judiska flyktingarna. Därför att judarna valde att se framåt, inte bakåt. Därför att judarna valde att återbygga det land de en gång haft, vilket de gjort så framgångsrikt att avundsjukans fula varelse nu åter vaknat till liv.

Det är därför det inte går att tala om de palestinska flyktingarna utan att också tala om de judiska flyktingarna.