Jag läser förra veckans Israelkrönika av Roar Sörensen och Israelkommentaren av Tomas Sandell i Världen Idag, och slås av hur tydligt de belyser hur Israels utmaningar har förändrats de senaste decennierna. Roar skriver om Amnesty Internationals (AI) rapport om Israel som apartheidstat och Tomas om vissa kristnas problem att se Israelhat som antisemitism.
Sedan den moderna staten Israels födelse, och även dessförinnan, har landet och dess befolkning kämpat för sin överlevnad. Det har mestadels handlat om fysiska hot, om krig och hot om utplåning genom utrotningskrig från grannarna. Från självständighetskriget 1948 till Jom Kippur-kriget 1973 attackerades Israel av ett varierande antal arabiska grannar. Det handlade alltid om angrepp från regelrättmilitära styrkor från dessa grannländer.
Från mitten av 1960-talet tillkom terrorism som ett hot. Det hade förstås förekommit även under den brittiska mandatperioden men detta var något nytt. Terroristerna fanns i alla Israels grannländer och slog till från olika håll, även mot judar och israeler i andra länder. Vi minns flygplanskapningar och attacken mot de israeliska idrottsmännen i München-OS 1972.
I dag har Israel fred med flera arabiska stater. Inte för att de blivit sionistiska men de har insett att Israel är här för att stanna, och då kan man lika gärna göra det bästa av saken. Med andra ord, hot i form av krig med arabländer har minskat medan terrorhotet har ökat dramatiskt. Det må vara Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah, Al Aqsa-brigaderna eller andra, men de har vissa saker gemensamt: de attackerar gärna civila, de ignorerar sina egna civila, de bär inte uniform och följer inga krigslagar. Detta ska Israel, som har kanske världens mest moraliska försvarsmakt, hantera.
Därtill kommer försöken att attackera Israel på den diplomatiska arenan, inom organisationer som FN och EU, försök att dra Israel inför diverse domstolar, etcetera. Det handlar om att delegitimera Israel som stat och undergräva statens existensberättigande genom användande av icke-militära medel. Att det inte används vapen gör det inte mindre farligt.
Allt började med den famösa ”sionism är rasism”-resolutionen som antogs av FN:s generalförsamling 1975. Resolutionen upphävdes 1991 men har stått som modell för agerande från Israels fiender sedan dess. Man anklagar Israel för folkrättsbrott, brott mot mänskligheten, apartheid och annat som man skulle vilja vifta bort om det inte vore så allvarligt.
Att arabiska fiender och terrorister gör detta är förstås inget att förvånas över. Men Margot Wallström anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar och Svenska kyrkan använder staten Israel och ordet apartheid i samma mening, så hatet och hoten finns även i Sverige. Naturligtvis är också Anna Karin Hammar, som driver hatet mot Israel inom Svenska kyrkan, mycket nöjd med AI:s rapport.
AI:s chef Agnès Callamard hade hat i sin blick och sin röst när hon presenterade rapporten. Hon använde ord och uttryck som är grovt antisemitiska. De judiska offren från Förintelsen har nu blivit israeler och förövare. Araber blir behandlade som judar blev under Förintelsen. Det är fullkomligt vidrigt.
Israel är en levande demokrati där landets araber har lika rättigheter som landets judar. Det finns arabiska domare i Högsta domstolen. Ett arabiskt parti är med i regeringen. Arabiska är det andra officiella språket i landet. Man har fria val, pressfrihet och yttrandefrihet. I tidningen The Economists senaste så kallade demokratiindex får Israel det bästa betyget någonsin och hamnar på plats 23 av 167 länder, före länder som Spanien, Portugal, Italien, Belgien, Grekland och USA.
Men för AI är Israel en stat som behandlar araber som en underlägsen ras (deras ordval).
Vi har en stor och viktig kamp framför oss. Det militära försvaret vet jag att Israel ordnar själv. Attackerna på den internationella arenan kan vi hjälpa Israel att försvara sig emot.