Relationerna med USA är bland det viktigaste för Israel och landets säkerhet. Åren med Barack Obama i Vita Huset var inte bra. Det första Obama gjorde som nyvald president var att åka till Kairo och hålla sitt berömda tal till arabvärlden, medan det tog lång tid för honom att resa till Israel och träffa premiärminister Netanyahu.
Många, och särskilt israelerna, minns också vad som hände när Netanyahu fick en inbjudan att tala i USA:s kongress. Obama ville inte träffa honom, bjöd till slut in honom till Vita huset men Netanyahu fick ta en sidoingång och behandlades som en ovälkommen gäst. Det var tydligt att de såg saker och ting på väldigt olika sätt och att deras personkemi var usel.
Obamas inställning till Israels säkerhet och trygghet, kombinerat med ett allt större stöd till palestinierna direkt och via olika FN-organ, skadade allvarligt de israelisk-amerikanska relationerna. Obama gav Israel ett sista knivhugg i ryggen genom att släppa igenom den famösa resolution 2334 i FN:s säkerhetsråd i december 2016, några veckor innan han lämnade presidentämbetet. Resolutionen var djupt anti-israelisk, den befrämjade antisemitism, gav ensidigt stöd till palestinsk falsk historieskrivning – som att kalla Tempelberget för Haram al Sharif, den arabiska termen för den plats som uppenbarligen var platsen för de judiska templen. Maken till historieförfalskning, med amerikanskt passivt stöd, får man leta efter.
Det fanns många anledningar till varför Obama borde ha lagt in sitt veto mot resolution 2334. Men kanske ändå den viktigaste, ur ett amerikanskt perspektiv, var att den gick emot amerikanska intressen och det amerikanska folkets vilja. De flesta amerikaner ser Israel som en allierad i Mellanöstern, inte motsatsen som Obama gjorde. Och en allierad sviker man inte, man står upp för den.
Jämför med Trumps politik gentemot Israel. Han har sedan början stått på demokratin Israels sida mot diktaturerna runt landet, han har sett den unika relationen mellan länderna och visat att han värdesätter den, han har sett det iranska hotet och tagit det på allvar. Han har tagit kampen mot FN-systemet och dess vidriga behandling av Israel i olika FN-organ, genom att stoppa amerikanskt stöd till UNRWA och ständigt stå upp för Israel i till exempel säkerhetsrådet. Han har erkänt Jerusalem som Israels huvudstad och öppnat ambassad där – i motsats till samtliga presidenter de senaste 25 åren som vägrat göra det, trots kongressens beslut redan på 1990-talet. Trump kom också med en seriös och detaljerad fredsplan mellan Israel och palestinierna, inte att förglömma.
Men vad händer framöver? Utgången av det kommande amerikanska presidentvalet är mycket oklar. För ett halvår sedan såg Trumps möjligheter mycket bra ut. USA:s ekonomi gick som tåget och arbetslösheten minskade ständigt. I vanliga fall skulle kandidaterna vara ute och genomföra stora kampanjer nu, men allt fokuserar såklart på corona och osäkerheten är stor. Frågan är ändå viktig att ställa: Vad vill Joe Biden och hur kommer hans politik gentemot Israel att se ut, om han vinner valet?
Till att börja med kan man konstatera att Joe Biden själv var Obamas vicepresident i åtta år. Står han för samma politik? Det är svårt att säga. Men utrikespolitiken har en större roll i detta val än den brukar ha. Relationerna med Kina och Ryssland är på agendan och enligt en artikel i Politico i juni är det över 1 000 personer som arbetar med utrikesfrågor i Bidens organisation. Tittar man på de mest tongivande blir man något förvirrad. Här finns Tony Blinken som topprådgivare. Han arbetade som rådgivare till Obama 2013-2015 och var sedan biträdande utrikesminister. Här finns Jake Sullivan, som har arbetat nära Hillary Clinton, var instrumentell i skapandet av kärnvapenavtalet med Iran, och som fortfarande står upp för det.
Vad säger då dessa rådgivare? Ja, å ena sidan ska USA stå vid Israels sida, stödja landet och aldrig villkora detta stöd. Å andra sidan vill de ha en tvåstatslösning som parterna förhandlar fram, med en framtida palestinsk stat som resultat. Man kan tydligt åskådliggöra hur de försöker stå för två motstridiga linjer i dessa ord från demokraternas preliminära utkast till utrikespolitiskt program: ”Vi menar att medan Jerusalem är ett ämne för slutliga status-förhandlingar, bör det förbli Israels huvudstad, en odelad stad tillgänglig för människor med olika tro.”
Kan någon förklara hur detta går ihop?