Utan en deadline skjuter jag lätt upp saker. Morgondagen kan bli som ett slags förvaringsplats för försummelser. Kyrkoåret går mot sitt slut och söndagens texter andas avslut och beredskap. Vi påminns om att vår jordiska tillvaro, så som vi känner den, inte kommer att vara för evigt. Tillsammans med de tjänare som håller sig vakna i Lukastexten uppmuntras vi att vänta vår Herres hemkomst, eller som trosbekännelsen formulerar det: ”... därifrån igenkommande till att döma levande och döda.” Vi uppmuntras att varje dag leva med Gud och varandra som om vi hade en deadline och inte kunde skjuta upp något till morgondagen.

På höstlovet fick jag vara med och leda en gruppresa på storslagna gröna Irland i S:t Patricks fotspår. Inför avresedagen hade jag fullt fokus på att packa, komma i tid till flyget och så vidare, och allt annat fick stå åt sidan. En deadline påverkar våra prioriteringar och det som är mest angeläget får fokus. En kyrka och en kristen som lever med Jesu återkomst för ögonen, tappar inte fokus på det viktigaste.