Den regelrätta kidnappningen av pojken Domenic, som Världen idag skrivit om här, visar en otäck bild av rättssäkerheten för svenska medborgare. Det blir mer och mer uppenbart att saker och ting inte har gått rätt till och att både socialtjänst och polis har läst regelboken baklänges när det gäller hur man ska göra när barn är inblandade. Det trauma socialtjänsten och polisen har åsamkat hela familjen är odiskutabelt större än de "problem" man utgått ifrån när man iscensatte kidnappningen. Dessutom är det är mycket svårt att tro att man verkligen uttömt alla möjligheter att komma till tals med familjen och ha det barnperspektiv i handläggningen av ärendet som påstås vara vägledande för socialtjänsten. Att svenska myndigheter på detta sätt kan begå övergrepp på föräldrar och barn är bara ytterligare ett bevis på att det är dags att städa upp i det träsk som kallas svensk socialtjänst. Socialtjänsten ska ge stöd och hjälp åt människor som av skilda anledningar hamnat i en svår situation. Många socialarbetare gör ett ofattbart viktigt arbete, under ibland svåra förhållanden. Men går man tillväga på det sätt man gjort mot familjen Johansson rasar förtroendet för hela kåren. Frågan hos allmänheten blir: vem åker dit nästa gång – och för vad? I det här fallet påstår nu socialtjänsten, efter påtryckningar, att pojken omhändertogs för att han hade hål i tänderna. De berörda socialsekreterarna på Gotland, socialnämnd, länsrätt och polis verkar dock lida av allvarligare problem än hål i tänderna. Hål i huvudet, snarare.