Långt efter att hjulen slutat snurra i den gamla cykelaffären tog en ny verksamhet fart. De gamla skyltfönstren leder inte längre in blicken bland ekrar och sadlar utan kafébord, soffor och stolar.
Idén om en utpost till kåren i Västerås presenterade Marina Bratterud, officer i Frälsningsarmén Västerås, redan 2011. Då hade det gått 23 år sedan kåren i Strängnäs lagt ner sin verksamhet i slutet av 80-talet.
Året därpå for Marina med team till Strängnäs för att höra vad folket i stan tyckte om tanken.
– Det skulle behövas, det skulle bli en oas för gemenskap och för oss som inte har någon annanstans att ta vägen, berättar Maud Bäck att hon sade för åtta år sedan.
Maud hade sedan 70-talet levt med ett tungt missbruk.
– Men nu har jag en visshet om att jag går med Jesus i ljuset. Jag är en ljussökare, inte en felfinnare, säger hon.
När Marina bad om bekräftelse skickade Gud henne Fatima Lathyrus. Fatima hade läst om församlingsplanteringsprojektet och skickade samma kväll som Marina bett, ett mejl där hon ställde sig till förfogande.
Vid invigningen av den renoverade cykelaffären, fick initiativtagarna ta emot en profetisk gåva: en påse luktärter. De skulle symbolisera Kristi väldoft i Strängnäs, men för den lilla utposten hade de även en annan betydelse.
– En av oss fick för sig att kolla upp växtens latinska namn. Vi blev alla väldigt häpna, för blommans namn var ”Lathyrus”, samma som Fatimas efternamn, berättar Daniel Viklund, kårledare i Frälsningsarmén i Strängnäs.
Sedan den dagen har det lilla frö som utgjorde församlingen i Strängnäs grott och rotat sig i samhället. 2015 blev utposten en egen kår och nyligen har församlingen även fått ansvar för verksamheterna i Eskilstuna och Nyköping. Gemenskapen har växt stadigt och Mauds ord om ”en oas för gemenskap” har Daniel tagit fasta på.
– Vi är en andlig och folklig gemenskap och vårt DNA är att vara välkomnande, troende och hjälpande. Många kan hitta hem här, säger han.
Lokalen är ett välkomnande vardagsrum mitt i centrum. På de glaserade fönstren står det skrivet ”Välkommen hem”. Orden är visionen för arbetet. Här samlas man till gudstjänst, sopplunch, trivselträffar och bibelstudier. Varje morgon bjuder de också in till bön.
Församlingen har ett starkt samarbete med myndigheterna och det ryktas på gatorna om tilltufsade människors radikala omvändelser.
Ann Sahlström är en av dem som har fått möta Jesus. 2008 begick hennes son självmord, vilket ledde till ett djupt alkoholmissbruk.
– När jag också försökte ta mitt liv i september 2015 satte Gud ner foten och räddade mig. Efter det tog jag beslutet att gå med Jesus och sedan den dagen har jag inte druckit en droppe alkohol, berättar hon.
Det som började med en bönegrupp på sex församlingsplanterare har nu vuxit till en församling på uppemot 60 medlemmar, varav ungefär 20 har tagit emot Jesus för första gången i sitt liv.
– Tillväxten har skett spontant genom vardagliga kontakter. Gud har dragit hit människor som i sin tur dragit hit andra, säger Daniel.
Nåden har varit dörröppnaren för många av dem som blivit frälsta. Människorna som söker kårens hjälp släpar ofta på ett tungt själsligt bagage. Men här möter de inte bara Jesu nåd utan även nåd från medlemmarna i församlingen.
– Jag anser att för att vara med i den här församlingen så måste man kunna ge nåd åt ”den värste”, säger Daniel.
Lovsång och musik är viktigt för församlingen. Här sjungs alltifrån de äldsta psalmerna till de modernaste lovsångerna.
– Vi får ofta höra att sången berör. Dessutom är Daniel duktig på att undervisa så att man faktiskt förstår, säger Ann.
Man inriktar sig också mot kvinnor i utsatta situationer och planerar för en framtida samtalstjänst för just kvinnor. Men med alla pågående och framtida verksamheter ser det ut att bli trångt. En ny lokal står alltså högt upp på önskelistan.
Innan coronapandemin mötte kåren ofta nya människor och under sommaren besöktes deras utomhusgudstjänster av uppemot hundra personer.
– Vi höll oss utomhus mellan april och oktober, vi spelade tills fingrarna stelnade vid pianot, säger Johan Richloow, en av församlingens musiker.
Under det gångna året har många fått se sitt uppehälle ryckas ifrån dem. Anette Palmquist, som leder kårens dagliga verksamhet, har sett hur pandemin tvingar människor ur allt fler socioekonomiska grupper att söka hjälp.
– Vi har under året delat ut fler matkassar än tidigare. Helt vanliga barnfamiljer kastas ner i ett svart hål. Man blir chockad, säger hon.
Daniel Viklund berättar hur en utblottad familjefar kom till dem. Han hade i ett svep förlorat både jobb och hus, dessutom hade hans fru blivit svårt sjuk.
– Jag kunde inte hjälpa honom, men upplevde hur Gud sa att jag skulle skicka honom till Domkyrkan.
Samma dag visade det sig att den församlingen fått ett stort anslag till utsatta barnfamiljer. Mannen fick ta emot ett stort bidrag och är nu på fötter igen.
Under krisen har det alltså blivit tydligt att allt fler behöver hjälp med de allra nödvändigaste materiella behoven. Men det är också vanligt att man söker sig till församlingen med själsliga behov.
– Nu för tiden lever många i en psykosocial slum. Dagens misär finns i det psykiska. Det blir många tillfällen för själavård, säger Daniel och berättar att det kan vara en utmaning att avgöra vad de själva kan hantera och vad de bör överlåta till psykiatriker.
Johan Richloow diagnostiserades som tjugoåring med en psykotisk sjukdom. När det var som värst försökte han ta sitt liv. Efter självmordsförsöket började han att be till Gud och under en samling som hans mamma manat honom att besöka brast det i hans hjärta.
– Jag blev förkrossad och grät under ett helt år för att Gud var så god, säger Johan.
Mycket av det som skett har skett plötsligt, menar Daniel. Han berättar att Johan och flera andra dök upp helt oväntat.
– De var med under en samling och blev frälsta samma kväll.
Nyligen följde en dotter med sin nyomvända mamma till en av träffarna.
– Hon kom hopkurad, men lyste som en sol söndagen därpå, berättar Annette.
– Gud håller sig inte till min missionsstrategi, utan han överraskar oss ständigt, säger Daniel.