Förföljelse. Kyrkans historia är full av den. I Apostlagärningarna läser vi om hur den första generationen kristna möter förföljelse i form av förtal, hot och fysiskt våld, hur de blir fängslade, hur vissa får betala det ultimata priset för sin efterföljelse: de blir dödade för sin tro.

Ett senare exempel i kyrkans historia på martyrskap är Dirk Willems, en ung man som levde i Holland på 1500-talet. Han hade fått ett förnyat möte med Gud genom den anabaptistiska rörelsen och själv bestämt sig att låta sig döpas som troende. Han började också predika och döpa andra i sitt hem, vilket väckte katolska kyrkans och det politiska ledarskapets vrede.

Han blev fängslad men lyckades efter en tid att fly från sin cell genom att fira sig ner med hjälp av hopknutna klädtrasor. Fängelset omgavs av vatten som hade frusit till, och Dirk – som hade avmagrat på grund av fängelsekosten – började springa ut på den tunna isen när han blev upptäckt av en vakt, som följde efter. Men när isen gav med sig för den betydligt tyngre vakten gick han rakt igenom, och började desperat att ropa efter hjälp.

Dirk stannade upp och vände tillbaka för att dra upp sin fångvaktare ur vattnet. Vakten förde sedan tillbaka Dirk till fängelset, där han sattes i isoleringscell. Den 16 maj 1569 dömdes Dirk till döden och blev bränd på bål.

Förföljelse av Jesus efterföljare är dock inte bara ett historiskt fenomen utan i allra högsta grad ett nutida. Sedan 2009 har mer än 50 000 kristna blivit dödade bara i Nigeria.

Själv besökte jag för några år sedan en vän till mig som är pastor i Indien. När jag frågade honom ifall kyrkan i området möter någon förföljelse svarade han med bruten engelska: ”Very little” (Väldigt lite). Men vid en fördjupande fråga framkom det att han själv blivit fysiskt misshandlad vid sju tillfällen och att han vid det senaste tillfället blivit inlagd på sjukhus på grund av det.

Men i hans värld var detta ”lite förföljelse” i jämförelse med det som hans bröder och systrar upplevde i andra områden i landet.

”Men, Marcus, kan de inte bara vara tysta om sin tro och ha den lite privat?” invände någon när jag berättade om den förföljda kyrkan. Ett vanligt men också, menar jag, väldigt västerländskt sätt att tänka kring tro. För våra syskon i den förföljda kyrkan är kristen tro nämligen inte en hobby – ett tillägg till deras övriga fritidsintressen – utan grunden för hela deras liv. 

Så vad kan du och jag då göra för den förföljda kyrkan? Vi kan för det första stödja dem med våra böner och gåvor. Open Doors är ett exempel på en organisation som valt att vara en röst för och medvandrare med den förföljda kyrkan, och har du möjlighet är det en bra organisation att stödja.

Vidare kan vi ta dem som förebilder. I en tid där kristenheten i väst präglas av ytlighet, liberalteologi och introverta debatter är den förföljda kyrkan en väckelseröst.

Vad säger den då till oss? ”Jesus är värd att leva för. Jesus är värd att dö för. Allt för Jesus, med Jesus och all ära till Jesus!”