”Nej, vet du vad, jag vet inte vad du talar om. Så gör vi väl inte här?” Jag förstår tvivlet. För det kommer smygande.

Vi har inte alls diskuterat den, valt den. Ändå är den där och styr vad vi gör, säger, tycker och tänker. Visar oss vad som är norm, det vill säga normalt. Och när den är där, så är den nästan omöjlig att ändra på. Den sitter fast, i väggarna, hur det nu går till. Man kan inte måla över den, för den lyser ändå igenom. Osynligt närvarande, utan att någon tvingats att välja, har vi ändå valt just den. Passiva har vi hamnat i fällan.