Caroline vill skapa smycken med mening

Det är en solig förmiddag i ett av Göteborgs trendigare kvarter. När Caroline Johansson väljer plats för intervjun blir det på ett ställe där miljön lockar lika mycket som det goda kaffet. Caroline bär en ljus klänning och smycken från det egna märket Zoe Hoop Jewelry.

Hon smälter in i den inspirerande miljön av tegelväggar, patinerade snickerier och slingrande gröna växter.

– Jag har alltid haft ett kreativt intresse, säger Caroline.

– Inom reklambranschen har jag gjort allt mellan himmel och jord.

Hon har främst arbetat med produktionsledning och projektledning på olika byråer, vilket innefattade en mängd olika arbetsuppgifter. Hon älskade sitt jobb, men efter 17 år i branschen upplevde hon att en slags tomhet infann sig.

Då började ett sökande efter en ny riktning i livet.

– Jag är uppvuxen i ett miljonprogramsområde, Gottsunda, i Uppsala, säger Caroline.

– Jag tror det var där jag fick med mig en kärlek till människor från andra kulturer och en längtan att få göra något för någon annan.

Genom Carolines man, som arbetar med sjöfart, kom familjen iväg på en resa till Filippinerna. Under de dagarna såddes ett frö till vad som senare kom att bli Zoe Hoop Jewelry.

– Vi fick en inblick i hur många fattiga familjer har det och hur försörjningssituationen ser ut, säger Caroline.

Hon menar att det ofta förekommer att kvinnor flyttar långt från sina familjer för att ta jobb som hushållerska eller liknande. Priset familjen många gånger får betala för att få försörjning är att den splittras.

– Det hände något i mig under den här resan, det brände till i mig. ”Tänk om jag skulle kunna göra något för de här människorna?”, säger Caroline.

– Då kände jag att jag inte kan jobba med reklam längre, jag måste göra något annat.

Caroline fick jobb på barnrättsorganisationen Erikshjälpen, där hon arbetade i utanförskapsområden med olika projekt.

– I stället för att dra in så mycket pengar som möjligt handlade det nu om att ge bort så mycket pengar som möjligt, för att hjälpa människor, säger hon.

– Det blev helt omvända perspektiv och det kändes viktigt och meningsfullt att få hjälpa människor konkret.

Den kursändring som skett skulle snart börja peka mot ett tydligare mål. För Caroline har tron på Gud och bönens kraft alltid varit en självklar del av livet. Sin församlingstillhörighet har hon i Furulundskyrkan i Partille.

Vid ett förbönstillfälle i kyrkan bad två tjejer för Caroline.

– Jag hade inget särskilt förbönsämne den gången. Men när en av tjejerna ber för mig säger hon plötsligt: ”Jag tror att du ska jobba med smycken.”

Caroline förstod inte alls vad det skulle kunna handla om, därför släppte hon det, med en bön om att Gud skulle påminna henne om det låg något mer i det.

Två månader senare befann sig Caroline på en konferens i Vänersborg och sökte sig även där till förbönsstunden.

– Då ber en kille för mig och säger exakt samma ord som jag hört två månader tidigare: ”Jag tror du ska jobba med smycken.”

Ögonen lyser på Caroline när hon minns tillbaka på just den avgörande stunden i hennes resa mot det än så länge okända målet. Hon säger att hon då insåg att Gud hade menat allvar med tilltalet ett par månader tidigare.

Lite senare under samma konferens deltog Caroline i ett kreativt seminarium. Där föll ytterligare bitar på plats.

– Under bönestunden på seminariet hörde jag tre ord: ”remind my people” [påminn mitt folk; red anm], berättar Caroline.

– Då föddes idén till att göra smycken som skulle påminna Guds folk om vad som står i Bibeln.

Seminarieledaren gav sedan möjlighet till deltagarna att dela något som Gud talat under bönestunden.

– Jag ställde mig upp och talade ut detta direkt och det blev som ett avstamp.

Vägen från idé till färdigt smycke har sedan varit lång och inte spikrak eller utan hinder. Caroline beskriver med engagemang personer som betytt mycket, bitar som fallit på plats, stunder hon gråtit och varit nära att ge upp och känslan när första smycket landade hemma hos henne.

Mellan kaffeklunkarna hoppar hon fram och tillbaka i tiden och utelämnar ingen detalj. Fram träder två tydliga linjer: en driven entreprenör som bygger nätverk, samlar kunskap och ställer krav – men också en person som navigerar genom både hinder och lockande erbjudanden med bön.

– Arbetslivet och bönelivet går parallellt, jag har aldrig känt mig så ledd av Gud tidigare i mitt liv, säger Caroline.

Hon beskriver att hon läst om kvinnor och män i Bibeln som gjort det omöjliga därför att Gud har talat. Hon frågar retoriskt hur många båtar Noa egentligen hade byggt innan han byggde en ark?

– Ibland har jag känt mig ganska galen. Men jag har fått stöttning från min man, vänner och från andra entreprenörer som ofta har sagt ”kör bara”.

Ett av smyckena Caroline designat heter ”The kingdom” (riket). Hänget på halsbandet, som finns både för män och kvinnor, hänvisar till bibelordet från Romarbrevet 14:17–19 och har orden righteousness, peace, joy (rättfärdighet, frid, glädje) graverat på framsidan.

Caroline menar att de orden varit vägledande för henne under hela processen.

– Först tänkte jag att jag behövde bli smed eller utbilda mig på något sätt för att kunna arbeta med smycken. Men jag kände aldrig frid över det.

– Då blev jag påmind om Asienresan och min längtan att få göra skillnad. Då kom glädjen och jag förstod att jag var på rätt spår.

En sak Caroline inte velat kompromissa med är att finna en fabrik med rätt värderingar. Det var svårare än hon kunnat föreställa sig.

– För mig var det viktigt att arbetarna skulle ha lunchrast, semester, bra arbetsställning och att fabriken skulle arbeta med jämställdhet.

Namnet Zoe Hoop står för dels zoe, som betyder liv, och hoop, som betyder ring. Ett smycke som ska innebära liv både för den som bär det men också för den som tillverkar det.

– Jag tror det är välbehagligt för Gud när vi tänker på andra människor, på miljön och på varandra, säger Caroline.

Hon kontaktade alla de leverantörer hon fått kännedom om genom västsvenska handelskammaren.

– Jag letade och letade men hittade ingen fabrik eller leverantör som kunde uppfylla mina krav, säger hon, och minns hur hon vid ett läge bröt ihop och satt och grät mitt på en järnvägsstation.

Antingen hade fabrikerna bristfälliga arbetsvillkor eller så arbetade de inte med återvunnet silver. När listan på leverantörer från handelskammaren var slut minns Caroline hur hon och hennes man först bad tillsammans och sedan började googla.

Just då kom det upp en helt ny träff – och allt stämde. Caroline skrattar när hon berättar det osannolika i att det är just den fabriken hon använder sig av i dag.

Ett annat orosmoment låg dock kvar.

– Jag var livrädd att bli lurad när det gäller guld och silver, berättar Caroline.

– Men Gud har försett mig med professionella personer om och om igen.

Caroline berättar bland annat om en person hon satt bredvid i kyrkbänken som visade sig vara en kemist som utvärderat guld från Sydafrikanska gruvor i tio år. En annan person i familjens närhet hade erfarenhet och kontakter inom guld- och silverindustrin i Asien.

– Det var en otroligt stark känsla när den första leveransen smycken landade hos mig den 6 mars i år, säger Caroline.

Att våga ta steg, samarbeta med Gud och lyssna efter rättfärdighet, frid och glädje ser Caroline som nycklar i just hennes unika resa.

– Gud är verkligen den bästa kollegan.