Jonnie Ström bor tillsammans med sin hustru i Hälsingland, nära den plats där det 30 meter höga landmärket ”Korset i Hassela” står.

– När det är klart väder ser vi korset från vårt fönster, berättar han.

Jonnies sjukdomsbekymmer tog sin början under 1980-talet.

– Jag hade svår astma och min kropp ”bombaderades” med enorma doser kortison. Jag drabbades även av synnedsättning, orsakad av grön starr, och diabetes.

Några år senare, 1992, förändrades Jonnies perspektiv på livet och evigheten:

– Jag blev frälst. När jag kommit till tro ropade jag till Gud i min nöd och upplevde tydligt att Gud lovade mig helande, men att det skulle ske steg för steg.

Till en början klarade han sig skapligt från svåra biverkningar, men med tiden blev Jonnie sämre av de höga kortisondoserna. Skelettet urkalkades, muskler förtvinade och dessutom råkade han ut för en fallolycka, som svårt skadade en ryggkota.

– Min vikt ökade från 62 till drygt 120 kilogram. Benen orkade inte bära mig, minns Jonnie.

Han tvingades under flera år använda sig av rullstol eller permobil för att kunna förflytta sig, och förmågan att medverka i sång och musik minskade. Att tålmodigt vänta in det stegvisa helandet var inte alltid enkelt, berättar han.

– Jag tänkte: Vad är det här? Det här är inte vad Gud har sagt till mig.

Tre personer hade, oberoende av varandra och vid olika tillfällen, gett honom bibelordet Psaltaren 105:18–20: ”Man slog hans fötter i bojor och lade järn om hans hals, tills det han sagt slog in och Herrens ord bevisade hans oskuld. Då släpptes han på kungens befallning, folkens härskare gav honom fri.”

– Min bön löd så här: ”Okej, Gud, nu lämnar jag över detta till dig. Det finns många människor i världen som lider av sjukdom, jag ska inte bestämma när, var och hur jag ska bli helad.”

Sakta men säkert började positiva saker hända.

Till en början kunde Jonnie resa sig upp och gå ett par steg, om han hade något att hålla sig i. Så småningom klarade han gå kilometerlånga rundor.

– Det blev till ett vittnesbörd om vad Jesus kan göra, människor blev så förvånade när de såg mig komma gående.

Jonnie berättar att Gud också återställde hans syn, från 50 procents synfältsbortfall till full syn.

– Läkarna sade till mig att det egentligen inte ska vara möjligt, inte när man en gång blivit av med sin synkapacitet.

Jonnie trodde då att det värsta var över – men av den förhoppningen blev intet.

– En kväll vid juletid 2015 drabbades jag av frossa. Framåt natten förvärrades mitt tillstånd så pass allvarligt att min fru tvingades ringa efter ambulans. Faktum var att min fru nyss hade varit bortrest, men var hemma igen, just när jag som mest behövde hennes hjälp.

Det visade sig att Jonnie drabbats av blodförgiftning, sepsis. Han berättar att Gud, mitt i det akuta livshotande tillståndet, visade att han ändå hade koll.

– De här ambulanssjukvårdarna hade nyligen utbildats i just sepsis.

Deras specialkunskaper hjälpte Jonnie att få såväl rätt som snabb hjälp. Men läget var fortsatt kritiskt och Jonnie drabbades av organsvikt.

– Ingen i sjukvårdsteamet som vårdade mig trodde att jag skulle lämna intensivvården vid liv, berättar Jonnie.

Bristande syretillförsel gjorde att fötter och ben blev ”blårödsvarta” ända upp till knäna, ett faktum som gjorde att läkarna övervägde amputation av båda benen som en livräddande åtgärd. Dessutom drabbades hjärtat av svår vävnadsskada, och Jonnie hade tidigare haft både stroke och proppar i båda lungorna.

– Komplikationerna höll på att ta livet av mig. Men jag fortsatte tro på att Gud hade koll på läget!

Jonnie intensivvårdades under nästan två veckors tid. Han drabbades även av ett svårt astmaanfall som, med tanke på njurarna, inte kunde behandlas med medicin. Blodpropparna i fötterna kunde inte heller medicineras – han var så illa däran att kroppen inte skulle ha klarat av propplösande läkemedel.

Efter en tid stabiliserades dock Jonnies tillstånd så pass att han kunde lämna sjukhuset för fortsatt vård i hemmet.

– Men från att ha känt mig helad var jag åter totalt utslagen. Jag blev liggande i drygt två års tid med stora öppna sår i fötterna, som hemsjukvården kom och lade om varje dag. Då och då var jag ute med permobilen, men jag hade tappat förmågor som gång, sång och gitarrspel.

Smärtan var svår och ibland nästan olidlig, berättar Jonnie. Först övervägde läkarna att amputera en tredjedel av respektive fot, men valde sedan att enbart amputera delar av tårna samt klippa bort så kallade nekroser, död vävnad.

I dag har Jonnies sår läkt.

– Det är fantastiskt att mina fötter kunnat behålla sina former någorlunda. Men jag har tappat såpass mycket vävnad att jag bytt skonummer, från 43 till 40.

I april 2016 inträffade så ännu en svår motgång. Undersökningar efter en hjärtinfarkt visade att Jonnies sargade hjärta troligen inte skulle överleva den kommande sommaren. En hjärttransplantation såg ut att vara enda räddningen.

Men en ny kontroll, drygt en månad senare, visade något helt annat.

– Läkaren kom ut och sade: ”Du Jonnie, jag vet inte vad jag ska säga, men jag kan inte se något fel på ditt hjärta. Det finns inget förmaksflimmer och inte ett spår av död vävnad kvar. Ditt hjärta ser ut som en ung mans hjärta.”

Jonnie har längs vägen frimodigt berättat för vårdpersonal om sin tro på att Jesus ska hela honom.

– Doktorn sade till mig: ”Du har sagt att Jesus ska göra dig frisk och jag är benägen att hålla med dig. Det har hänt någonting med ditt hjärta som jag inte kan förklara.”

En tid senare sökte Jonnie vård på grund av låga blodsockervärden. Då visade det sig att kroppens insulinproduktion åter var i full funktion. Och Gud har fortsatt att göra läkande under, berättar Jonnie.

– Kortisonet slog ut mina binjurar under 15 års tid. Men i höstas fick jag veta att mina binjurar fungerar igen och min kropp producerar eget kortison. Så nu har även de tabletterna försvunnit från mitt medicinskåp.

Jonnie önskar att hans berättelse ska bli till tröst och uppmuntran för den som kämpar med hälsan.

– Det är viktigt att vi även här i Sverige åter börjar förkunna om omvändelse och tro på Guds ord.

I somras var Jonnie ute och promenerade cirka fem kilometer varje dag.

– Sedan kom jag på att jag även skulle börja cykla igen, det blev ungefär 60 mil på cykel från juli till september. Jag, som haft en vilopuls på minst 120 under nästan 30 års tid, har nu en vilopuls som kan vara nere i 50.

Numera kan Jonnie åter plocka fram sin gitarr och lovsjunga Gud.

– Alla de som tidigare sett mig och räknat ut mig ... Jag är med igen! Och det är ett vittnesbörd om vad Gud förmår.

Använder du fortfarande permobilen?

– Nej, den lämnade jag tillbaka i somras, säger Jonnie med tacksamhet i rösten.