Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

Hon riskerade livet för att ge hopp i Nordkoreas fångläger

Ett hemligt meddelande skrivet i en handflata blev starten på Hea Woos* tro på Jesus. Tron blev så betydelsefull för henne att hon, trots livsfaran, valde att dela med sig av den då hon satt i Nordkoreas beryktade fångläger. – Jag var inte rädd för döden, men jag var rädd att jag skulle förlora medvetandet och förneka Jesus, säger hon angående tortyren då Världen idag träffar henne.

Vittnesbörd · Publicerad 10:39, 6 okt 2018

Ibland låg hennes barn så stilla på golvet att hon trodde att de var döda. Det var 90-tal och hungersnöden som drabbat Nordkorea gjorde att människor var så utmattade att de inte alltid hade kraft att stå upp. Hea Woos familj var inget undantag.

– När det var som värst hade vi inte mat på två veckor. Om jag var osäker på om barnen levde sparkade jag lite på dem, berättar hon för Världen idag då hon besöker Open Doors tioårsjubileum i Örebro.

Som liten brukade Hea Woo ibland se sin mamma stå och mumla över grytorna då hon lagade mat. Hea Woo förstod inte orsaken till detta beteende, men i efterhand har hon förstått att hennes mamma bad. Att som förälder berätta om sin kristna tro för sina barn var otänkbart. Hade Hea Woo råkat försäga sig i skolan hade familjen med all säkerhet skickats till fångläger.

Sedan Hea Woo blivit vuxen flydde hennes make till Kina. Där kom han till tro på Jesus och började arbeta tillsammans med sydkoreanska missionärer. Arbetet skulle dock komma att avslöjas, varpå Hea Woos make skickades tillbaka till Nordkorea och sattes i fångläger.

En dag tilläts Hea Woos barn besöka sin pappa i fängelset för att lämna över en burk med lite majskorn. När barnen samtalade med sin pappa tog han plötsligt sonens hand under bordet och skrev ett meddelande i handflatan.

– ”Tro på Jesus. Han är den enda vägen till frälsning. Man kan inte se Jesus, men han finns på riktigt. Be till honom”, stod det, berättar Hea Woo med tårar i ögonen.  

”Om jag dör vill jag att ni flyr landet. Åk till Kina så kommer Gud att öppna era vägar”, fortsatte meddelandet.

När barnen kom hem berättade de om pappans meddelande, varpå familjen började be.

– Gud var inte ett begrepp i Nordkorea eftersom Kim Il Sung var som en gud. Men vi visste att min man aldrig skulle ljuga, så vi litade på honom, säger Hea Woo.

Så fort de började be märkte Hea Woo och hennes barn att de fick svar. 

– Vi fick genast en känsla av att Gud inte är falsk, utan att han är på riktigt, säger hon.

De upplevde också svar på böner om mat och beskydd.

– Ibland fick vi mat från någon vi inte kände. Och när alla barn skickades till gruvorna för att arbeta brukade de bli rånade på vägen, men min sons grupp blev inte attackerad en enda gång, berättar Hea Woo.

Någon bibel hade inte familjen Woo, men en dag skulle de få ett litet utdrag ur Bibeln. Det var en kvinna som hade flytt till Kina, träffat koreanska missionärer och lärt sig bönen Fader vår som försedde dem med detta.

– Hon skrev bönen på en pytteliten papperslapp, gömde den i en hålighet i sina kläder och lämnade över den till mig när hon var tillbaka i Nordkorea, berättar Hea Woo.

Inte lång tid efter att Hea Woo hade blivit kristen nåddes hon av beskedet att hennes man hade dött av tortyren i fånglägret. Hea Woo kände att hon ville återuppta mannens missionsarbete i Kina och flydde därför över gränsen. Arbetet skulle dock bli kortvarigt – Hea Woo tillfångatogs med några kvinnor som hon hade firat gudstjänst med, skickades tillbaka till Nordkorea och sattes i fångläger.

Hon berättar att hon utsattes för olika slags tortyr i fängelset – hon blev slagen med träpåkar och tvingades ha ett slags vedträ i knävecket medan vakterna trampade på låren.

– Jag var inte rädd för döden, men jag var rädd att jag skulle förlora medvetandet och förneka Jesus, säger hon.

Efter tre dagars tortyr var hon nära att svimma och visste inte hur hon skulle klara mer.

– Jag bad till Jesus att han skulle hjälpa mig att hålla fast vid min tro. Då fick jag se som en filmuppspelning av Jesu liv framför ögonen, och jag förstod vad han gick igenom på korset, berättar Hea Woo.

Hea Woo började gråta av glädje och insåg att hon inte behövde lita på sin egen kraft, utan kunde lämna allt till Jesus.

– Under resten av slagen kände jag ingen smärta, jag kände ingenting, berättar hon.

När Hea Woo hade blivit fri flydde hon återigen till Kina, men blev tillfångatagen även denna gång. Totalt har hon suttit i tio olika fångläger i Nordkorea, berättar hon.

Livet i lägren var inte bara hårt på grund av tortyr, utan även för de minimala matransonerna, det hårda kroppsarbetet, de kalla barackerna och den ständiga påminnelsen om död.

– När människor dog i lägret brände vakterna kropparna och spred askan över vägen. Vi gick på den vägen varje dag, och varje gång tänkte jag: En dag kommer de andra fångarna gå över mig, berättar Hea Woo i ett filmklipp som Open Doors producerat.

Trots att det var förenat med livsfara valde Hea Woo att dela med sig av evangeliet till personer som hon ”fick namnen på av Gud”. Snart samlades en liten grupp kristna och firade hemliga gudstjänster på den säkraste platsen i lägret: de motbjudande toaletterna.

Trossystrarna utvecklade även en hemlig kommunikation. Om de gick förbi varandra viskade den ena ”Halleluja”, varpå den andra svarade ”Amen”.

Det var inte det enda sättet som Hea Woo tjänade Gud på. Hon delade också med sig av sin minimala risportion.

– Det var som att dela med sig av sitt liv, berättar hon under Örebrobesöket.

I det tionde fängelset var Hea Woo så svag att hon varken kunde se, tala eller stå. Fängelseläkaren sade att hon inte skulle överleva, men Hea Woo bad att Gud skulle hjälpa henne.

Hjälpen skulle komma från oväntat håll: Enligt Hea Woo använde Gud fångvaktarna till att vara som de korpar som kom med mat till Elia i Bibeln. Snart började Hea Woos tarmar fungera igen så att hon kunde se, tala och stå.

I Open Doors videoklipp berättar hon hur det kändes att slutligen bli frisläppt.

– När grinden öppnades sprang jag ut och slutade inte springa. Jag tittade inte bakåt en enda gång, säger hon.

I dag lever Hea Woo och hennes barn i Sydkorea. Den enda i hennes familj som är kvar i norr är ett barnbarn, berättar hon.

Hea Woo drömmer om att Nordkorea ska bli återuppbyggt och att Pyong­yang ska bli det ”österns Jerusalem” som staden en gång var.

Hur skulle du vilja att vi bad för Nordkorea?

– Att regimen ska falla – de är som avgudar i Nordkorea. Be också för att nordkoreanerna ska be om förlåtelse för att de har dyrkat diktaturen.

Vilket råd kan du ge till kristna som lider?

– Lidande är svårt, men man ska betrakta det som en prövning från Gud, och genom den prövningen blir man starkare. Precis som stål blir starkare av hög hetta kan vi bli starkare av lidande.

Hea Woo skickar med bibelordet från Jeremia 33:3 där det står: ”Ropa till mig så ska jag svara dig och låta dig höra om stora och ofattbara ting ...”

– Gud kommer att visa sina stora verk när vi går igenom prövningar. Sluta inte att sjunga lovsånger och be. Fortsätt med det och han kommer att använda er och ge stor välsignelse.

Hea Woos riktiga namn är av säkerhetsskäl inte offentligt.

När det var som värst hade vi inte mat på två veckor. Om jag var osäker på om barnen levde började jag sparka lite på dem.
När grinden öppnades sprang jag ut och slutade inte springa. Jag tittade inte bakåt en enda gång.

Läkare på Irland spjärnar emot beslut om fri abort

Folkomröstning. Många läkare på Irland meddelar nu att de inte tänker utföra aborter och vissa vill inte ens hänvisa kvinnor till andra läkare som kan avbryta en...