Micael Lahtinen räcker glatt leende fram handen när vi möts i ett köpcentrum i en av Stockholms norra förorter. Bakom den tuffa framtoningen döljer sig en pastor, programledare, församlingsbyggare och missionär med mjukt hjärta. När vi satt oss ner med var sin kaffekopp i handen, berättar Micael sin ovanliga livshistoria. Trots de allra bästa uppväxtförhållanden i en kristen familj vände han tidigt Gud ryggen.

– Jag var bara 13 år när jag fattade ett medvetet beslut att jag inte ville gå med familjen till kyrkan längre. Ändå hade jag enbart positiva erfarenheter av hur mina föräldrar verkligen tog sin tro på allvar och i kyrkan hade jag haft flera starka andliga upplevelser, berättar Micael.

– Mina föräldrar var förstås ledsna över mitt beslut, men kom inte med några pekpinnar. De bad mycket i stället.

Det dröjde inte länge förrän han hade tagit sin första öl, som snabbt följdes av flera. Vid 17 års ålder insåg han själv att han hade så grava problem att han tvingades betrakta sig själv som alkoholist.

– Alkoholen var min främsta drog, men snart började jag även använda narkotika. Jag experimenterade med svampar som gav psykotiska upplevelser och förföljelsemani; jag kunde inte sova, blev rädd och folkskygg.

Långa perioder tillbringade Micael på Ulleråkers mentalsjukhus i Uppsala. Micael beskriver det som en förnedrande tid då han saknade varje form av självkänsla. Han var okontaktbar och höll sig för sig själv. Situationen verkade totalt hopplös. Fanns det någon som skulle kunna hjälpa Micael upp från denna djupa förnedring?

– Mina föräldrar gav aldrig upp hoppet om mig, utan bad ständigt om en förändring. Ibland kallade de samman vänner och släktingar till samlingar då det enda de gjorde var att be intensivt för mig, säger Micael.

– Jag bad själv också ibland. Som barn hade jag haft en stark upplevelse av Gud, och tron fanns hela tiden som en tynande låga i mitt inre.

Bönerna besvarades drastiskt en morgon i september 2000. Micael vaknade i sin lägenhet efter att flera dagar i följd ha tagit olika preparat och druckit mängder av sprit. Han låg som förlamad i sängen och kunde inte röra sig. Då dök orden ”den där Jesus” upp i hans huvud.

– Jag bad en desperat bön: ”Om du finns där för mig och ger mig liv, så ger jag resten av mitt liv till dig”. Då var det som om Gud själv steg in i rummet, minns Micael och fortsätter:

– Det var en rent fysisk upplevelse, först en intensiv smärta, som snart följdes av en frid som inte går att förklara. Jag insåg att Gud inte är en religion utan en relation, inte en bok eller en stel kyrka utan ”på riktigt”, förklarar Micael.

Det radikala mötet med Gud förvandlade Micaels liv totalt. Själv ser han det som en frukt av alla förböner som följde honom under de 14 år han gick sina egna vägar.

Han blev mirakulöst befriad från de droger som styrde hans liv. Gud kapade alla band till de destruktiva makternas inflytande. Sedan gick utvecklingen snabbt; Micael gick bibelskola och där träffade han Kristin, en kurdisk kvinna, bosatt i Sverige, och de gifte sig.

2011 planterade Micael och Kristin en lokal församling i Tierp, de kände att de var i centrum av Guds vilja och trivdes med livet. Mitt i detta starka utvecklingsskede fick Micael ett allvarligt tilltal från Gud att han skulle förbereda sig för svårare tider. Hans spontana reaktion var: ”Säg inte så, Gud, det går ju så bra just nu”.

Året efter upptäckte Kristin en knöl i bröstet och fick besked om att det var cancer, och att den även spritt sig vidare till skelettet. Tillsammans sökte de Gud i hängiven bön och fick då förvissning om att de skulle fortsätta att troget missionera i olika länder. Då öppnades en dörr till arabvärlden för Kristin. Hon blev erbjuden att vara programledare för ett tv-program som via satellit nådde ut till miljontals arabisktalande.

– Dessa program nådde araber över hela världen. Samtidigt reste vi båda till många länder, ibland kunde det hända att vi träffades på någon flygplats. I sju år fortsatte Kristin troget att göra program trots att smärtan och lidandet blev värre och värre. Vilken hjälte hon var! utbrister Micael.

Sjukvården gjorde vad den kunde och Kristin fick olika behandlingar som höll tillbaka cancern något, men till sist orkade inte hennes kropp längre. I december 2018 förklarade läkarna att de inte kunde göra något mer. Kristin förflyttades till palliativ vård och i maj 2019 var hennes liv över.

– Tillsammans med Kristins tre söner och vår gemensamma dotter Saga satt jag vid Kristins säng och såg henne fajtas för livet in i det sista, berättar Micael.

– Hon rycktes bort ifrån oss mitt i en fruktbärande uppgift och jag kan bara konstatera att vi inte har alla svar här i livet. Vår gemensamma tro gjorde ändå att vi kunde se bortom dödens gräns och efteråt har min tro blivit större och kärleken till Jesus har ökat.

Micael konstaterar lågmält att makten över död och liv inte ligger i våra händer. När saknaden var stor fann han tröst i det faktum att Kristin har det bättre nu och inte behöver lida mer.

Tårar kommer upp i Micaels ögon när han berättar om hur starkt han upplevde Guds närvaro mitt i sorgen och i den närvaron fanns det ingen rädsla för döden.

– Jag hade själv en nära-döden-upplevelse våren 2015, då jag var i Nepal samtidigt som en allvarlig jordbävning drabbade landet. Jag befann mig mitt i kaoset och det var ett rent mirakel att jag undkom med livet i behåll, berättar han.

Micael är övertygad om att det bästa fortfarande ligger framför och med det perspektivet är det med tillförsikt han ser framtiden an.

– När Kristin hade lämnat oss steg ett brustet halleluja upp inom mig av tacksamhet för den tid vi fick ha tillsammans, säger Micael.

– I dödens gränsland har evigheten kommit mig så nära och inom mig bär jag en innerlig längtan att få komma hem till mitt ursprung. Jag tycker synd om människor som fruktar för döden. För den som tror på Jesus kommer allt att bli bra, tårarna torkas en gång för alla och vi får äntligen vila ut.

I dag är Micael gift med Solange, som han beskriver som en gudskvinna. Solange har rötter i Chile, och de träffades via sociala medier. Micael och Solange har liknande livsresor bakom sig och i henne har Micael funnit en tvillingsjäl.

– Jag har fått verklig upprättelse och gottgörelse, såren har läkts och jag har fått livet tillbaka. Solange är ett enormt stöd för mig i mitt missionsarbete och vi har redan gjort en resa till Irak.

Till läsare som nyligen förlorat någon anhörig, eller lever i närheten av någon som är svårt sjuk, vill Micael gärna förmedla en uppmuntran.

– Jag kan försäkra att Gud är med i den svåra situationen. Både jag själv och min fru Kristin upplevde Guds påtagliga närvaro. I dödens skugga kände vi oss burna av skaparen själv. Jag har ett fantastiskt fint liv nu på alla sätt, men jag längtar ändå till mitt eviga hem, avslutar Micael, med blicken i fjärran.