Kimmo Törnkvist har en lång och tragisk historia av missbruk och misshandel bakom sig. Vid 40 års ålder var han ett fysiskt och psykiskt vrak som alla gett upp hoppet om.
Trots att Kimmo växte upp i ett bra hem kom han tidigt på avvägar. Han kom som sjuåring med sina föräldrar till Sverige från svenskbygderna i södra Finland. I början gick det bra i skolan, men redan i mellanstadiet skolkade han ofta, utan att hans föräldrar fick reda på det.
– Jag var i tolvårsåldern när jag började hänga med betydligt äldre killar, berättar Kimmo odramatiskt.
– Snart började jag sniffa, dricka öl och röka brass. Eftersom jag tränade en hel del, och var stark i kroppen, tålde jag mycket, och missbruket blev bara värre och värre.
Han talade tidigt om att han ville ut på sjön, och som 16-åring gjorde han sin första tur, ombord på ett godsfartyg till Västafrika. Men livet på sjön var inte den bästa miljön för en person som Kimmo. Överallt var det lätt att komma över knark billigt.
Snart hade han provat på såväl kokain som amfetamin, och eftersom han inte hade någon stoppknapp blev missbruket bara värre.
– Jag råkade också i bråk i hamnarna och hamnade i arrest kortare perioder, efter att ha varit inblandad i slagsmål och misshandel.
Han tjänade extra pengar genom att smuggla vapen, knark, sprit och cigaretter.
– I denna farliga verksamhet kunde jag ha blivit dödad. Men det var inget jag tänkte på då, säger han.
Den sorgliga följetongen fortsatte när Kimmo återvände från sina perioder till sjöss. Han sökte sig till samma kriminella sällskap som förr, nu med en bunt sedlar att sätta sprätt på. Tillvaron bestod av missbruk, misshandel, bilstölder och bråk.
– Jag hittade ständigt nya vägar och utövade min stora talang att alltid vara bäst på att vara sämst. Jag var konstant påverkad, flöt omkring, hade pengar eller gjorde pengar, och ju mer jag hade desto mer brände jag, berättar Kimmo.
Den destruktiva livsstilen utsatte såväl kroppen som psyket för otroliga påfrestningar, och efter närmare tjugo års missbruk började det hårda levernet kräva sin tribut. Kimmo gick ut och in på fängelser och behandlingshem, avgiftades och kom tillbaka till samma tillvaro igen.
– Så fort jag började piggna till straffade jag ut mig och återvände till samma elände. Ändå såg jag på vanliga ’svenssons’ och tänkte: ”Ett sån't liv vill då inte jag ha.” I dag känns det nästan skrattretande att jag inte såg mitt eget elände.
Efter många turer hit och dit fick Kimmo komma till ett Ria-center (numera Hela människan), som driver missbruksvård på kristen grund. I en syn fick Kimmo se sin nyligen bortgångna mor stå bredvid Jesus. Kimmo, som själv inte hade några religiösa referensramar, hörde i synen sin mamma säga: ”Det här är den rätta vägen, Kimmo.”
– Dagen efter togs jag in för tvångsvård på psyket och en socialsekreterare, som hette Ylva, hälsade på för att se hur det var ställt med mig. Jag hade ju dåligt rykte överallt, alla var rädda för mig, och hos socialtjänsten var jag portad, berättar Kimmo.
– När jag sade till Ylva att jag ville komma till ett kristet behandlingshem blev hon så paff att hon satte sig ner. Tidigare hade jag alltid rymt eller straffat ut mig när socialen försökt hjälpa mig.
– Ylva upplyste mig om att jag egentligen hade bränt alla broar och att ingen längre ville ha med mig att göra. Men hon förstod att jag menade allvar och skulle göra ett sista försök att hjälpa mig.
Ylva lyckades ordna så Kimmo fick komma till Josua Rehab, ett kristet behandlingshem som drivs av församlingen Josua i Gamleby i Småland. ”Det här är din sista chans. Nu finns det ingen väg tillbaka”, sade Ylva, trots att hon själv inte var troende.
– Med tanke på mitt förflutna skulle jag strängt taget inte ens ha fått den chansen, men i dag är jag så tacksam för att Ylva tog mig på allvar!
På Josua Rehab kände sig Kimmo hemma från första stund. Han slogs av det lugn och den frid som präglade stället, något liknande hade han aldrig upplevt förut.
– Efter tre dagar hade jag tagit emot Jesus som herre i mitt liv – vilket också betydde att det liv jag levt hann ifatt mig, med allt vad det innebar. Det fanns ju lite att ta tag i, säger Kimmo insiktsfullt.
Därifrån gick det spikrakt framåt för Kimmo. Han trivdes så bra att han inte ens ville ha ledigt. Föreståndaren blev både god vän och själavårdare för Kimmo, och de två har fortfarande kontakt.
Kimmo blev kvar på Josua Rehab i 17 månader och under den tiden hände mycket.
– Jag gick församlingens bibelskola och jobbade som vaktmästare på Josua Rehab. Föreståndaren sade att jag gjort underverk med hela anläggningen, trots att jag aldrig jobbat med trädgårdsskötsel förut. Men jag hade ingått partnerskap med Gud, och han är ju den förste trädgårdsmästaren, konstaterar Kimmo skämtsamt.
Av alla som på olika sätt hjälpt honom på vägen vill Kimmo speciellt nämna Bengt Sundberg och hans hustru, Sol-Britt, som kom att betyda mycket för Kimmos andliga utveckling.
Efter tiden på Josua Rehab flyttade Kimmo till Stockholm, där han började jobba bland människor som blivit tilltufsade av livet, bland annat i samarbete med S:ta Clara kyrka.
Några år senare fick han kontakt med Sri Lanka, och när han hörde om behoven där bestämde han sig för att åka dit och göra en insats. Att det var inbördeskrig på ön bekymrade inte Kimmo – han såg bara möjligheter. Där samarbetade han med en omvänd gangsterkung, som var ledare för två församlingar.
– Nu kom jag inte längre med ond, bråd död utan med levande bröd och kärlek, säger han.
På Sri Lanka träffade han också Nadeeka, som ofta tolkade honom. Efter en tid upptäckte de att de trivdes tillsammans och gifte sig.
– Men när vår son skulle födas ville jag att det skulle ske i Sverige. Vår tanke var att snarast möjligt återvända till Sri Lanka – i Sverige ägde vi ju knappt en tandborste ens, skojar Kimmo.
Nu blev det inte så, olika omständigheter gjorde att de blev kvar i Sverige. Sonen har nu fyllt elva år och är aktiv i fotbollsklubben Kista FC, där Kimmo är lagledare. Själv jobbar Kimmo hos Stadsmissionen medan Nadeeka studerar på universitetet.
Sin andliga gemenskap har familjen i Hillsong Norra.
– Gud är god och han har gett mig mer än jag någonsin hade kunnat tänka mig, säger Kimmo.
– Nu är jag helt upptagen med att ge tillbaka lite av allt det jag själv har blivit välsignad med. Det är det som livet går ut på. I mitt jobb och i fotbollsklubben får jag många kontakter med människor och möjlighet att berätta om vad Jesus har gjort i mitt liv.
I Kimmos ansikte syns knappt ett spår av det våldsamma missbruk han ägnade sig åt i cirka 30 år.
– Jag är så tacksam att jag hittade själva nyckeln till livet utan att på något sätt gjort mig förtjänt av det. Kunde jag, som hade sumpat så många chanser få ett nytt liv i Kristus, då kan vem som helst få det, säger Kimmo övertygat.