Jag bor i ett parhus med Mälaren som granne. Jag har grannar åt alla håll, men ett stenkast från tomtgränsen börjar en gångstig som leder mot sötvattnet. Vägen mot vattnet är så alldaglig den kan vara, men den kan också ses som en liten idyll i all sin enkelhet. Gångstigen blir ett valv genom skogen, den slingrar sig åt höger och vänster och följer på sitt sätt naturens egen rytm. En ständig skugga från trädkronorna där ovan. En tystnad från allt som människan har skapat. En öppning längst fram, ett ljus och ett vatten och en plats där allt är stilla.

Vi läser ofta om att Jesus drog sig undan och jag har så många gånger misslyckats med att följa hans exempel. Så mycket ska klämmas in på varje dygn, och tiden eller energin tycks inte räcka till. Jag har försökt. Ibland har jag dragit mig undan men glömt mitt hjärta någon annanstans. Ibland tvärtom, eller ingetdera.