Det fanns en tid innan pandemin, men den är så långt bort nu att den nästan känns oigenkännlig. Inte nog med de gamla bekymren som fanns, så lägger sig rädslan för viruset som en våt filt över våra liv. Nu kämpar vi inte bara mot arbetslöshet, äktenskapsproblem, oro för att förlora barnen i ett mörkt samhälle eller oro för framtiden. Nu måste vi slåss mot något vi inte ser.

Framtiden ter sig hopplös. Emil Brunner har sagt: ”Vad syre är för lungorna är hoppet för livets mening.” Och så kan det verkligen kännas just nu, som att syret har tagit slut och hoppet börjar lämna oss. Det spelar ingen roll var man kommer ifrån eller vilket land man lever i – det är någonting som fattas oss och vi lever utan att ha glädje av livet.