När jag vaknade upp från en av de verkligaste drömmarna jag sovit mig igenom visste jag att jag var något på spåren. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men något fanns i den ångest jag hade känt när polissirenerna ljöd i drömmarnas värld.

I drömmen hade jag rånat en butik, eller kanske en bank, och allt hade gått bra, men nu var polisen mig på spåren. Jag stod i sovrummet och på andra sidan dörren fanns mina barn och min fru, och jag slog handflatan mot pannan, om och om igen, och väste fram: ”Varför? Varför gjorde jag det?” Och jag kunde inte för min värld förstå hur jag kunnat vara så dum.