Jag skulle snart fylla 22 år när jag för första gången i mitt liv andades afrikansk luft. Ett kenyanskt flygbolag tog oss till Nairobi, och efter diverse passkontroller och bagagehantering stod vi under den sol som varje morgon brinner röd över savannen. Vi var ett nittiotal bibelskoleelever, taggade till tänderna över stundande frälsningsunder och helandemirakler, och över det enkla faktum att vi i ett par veckors tid skulle få tjäna Jesus på heltid.

Detta var min andra bibelskola och jag hade älskat båda två. Det pratades i annonseringen till de båda skolorna om att det var en investering för framtiden. Det förstod jag att det var, men inte så mycket som jag förstår det nu, sisådär arton år senare.