En av mina nära vänner har just fått sitt fjärde barn. Var helst jag ser henne numera bär hon sin dotter i famnen eller i en sele på magen. Hon har blivit expert på att manövrera det mesta, med en extra liten person ständigt klistrad på henne. Barnet behöver just nu få bli buren, mamman behöver bära.
Det är hjärtskärande att tänka på hur Moses mamma, Jokebed, tog mod till sig och lade ner sin lilla pojke i en korg på Nilens vatten. I kontrast till den trygga famnen en mor kan erbjuda gör det nästan fysiskt ont när jag inom mig ser barnet hjälplöst guppa i väg på vattenytan. Ändå läser vi här i texten intill att av de valmöjligheter hon hade var det här det bästa hon kunde göra i situationen.
Det är lätt att föreställa sig hennes vånda och kamp i bönerna om beskydd för sitt barn. Visst kan man också ana att Herren var där, och bar henne just i den stunden?
När Moses syster Miriam, ständigt vakande över den lilla korgen, sedan kliver fram ur vassen och tar till orda öppnar hon en väg för Mose tillbaka till sin mors famn – om så bara för en tid.
Att vara mamma är ett ständigt bärande. När inte barnen får plats i famnen längre finner jag mig bärande på deras leriga regnkläder, påskpyssel, skolböcker och – bekymmer. Deras frågor, smärtor, förväntningar och besvikelser.
Min verklighet motsvarar inte de faror som Moses mamma mötte, men samtiden som möter oss som föräldrar i dag är utmanande. Där har vi allt att lära av Jokebeds mod, beslutsamhet och förtröstan på Herren.
Förvissningen om att när vi som familjer väljer det Gud i sitt ord vägleder oss till, då får vi lita på att han bär. Genom mörka vatten och i främmande miljöer. Bortom det vi själva kan ha kontroll över. Lita på att han beskyddar och bevarar och erbjuder oss möjligheter om att få hålla dem nära igen.
Att vara mamma handlar inte bara om att bära. Det handlar också om att bli buren. När kraven känns för stora eller arbetet för hårt. När du är ensam långa stunder och sömnen lyser med sin frånvaro. Då behöver vi få bäras av pappa Gud i himlen.
När Mors dag närmar sig kan det vara värt att påminna sig om detta i Psalm 131 som lyder: ”Nej, jag har lugnat och stillat min själ som ett avvant barn hos sin mor. Som ett avvant barn är min själ i mig.”
Vi får komma till Guds famn med samma självklarhet som ett barn sträcker sina armar upp till en förälder. Mina barn har i alla fall aldrig brytt sig om hur de ser ut, ifall de gjort något fel, glömt att städa eller slängt ut mjölk på hela golvet. De kommer ändå med armarna frimodigt uppräckta mot mig.
De står kvar och drar i byxbenet tills jag lyfter dem och tar dem i min famn. De ropar på natten tills jag kommer och tröstar och lugnar.
Och som en fantastisk ordkonstnär och vän till mig uttryckt det i en sång: ”Bär mig, tills det bär för mig.”
Det är en bön jag gärna ber.