För ett ögonblick återvänder vi till Edens lustgård, innan fallet, och minns livet nära Gud.

Markusevangeliet 14:3–9

Dofter har förmågan att sätta i gång emotionella tidsresor. En liten sniff och på nolltid är man tillbaka till en speciell plats eller känsla. Doften av häst betyder trygghet för mig. Kaffe doftar vila och gemenskap. Liljekonvalj doftar examen och nyklippt gräs doftar sommarlov. Tända stearinljus är doften av frid. Jasmin doftar afrikansk natt, och hav doftar frihet. Parfymen Chanel No 5 doftar handplockade rosor och min mamma.

Rent anatomiskt är vägen kort mellan luktcellerna i näsan och området i hjärnan som är cent­rum för känslor och minnen.

Det fanns en doft som kärlekens apostel aldrig någonsin skulle glömma, doften av ren kärlek: ”Maria tog en flaska dyrbar äkta nardusolja, och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår, och huset fylldes av doften från oljan” (Joh. 12:3).

Bibeln är fylld av dofter. Höga visan doftar vårblommor och vinträd. Brudgummen känner doften likt ”en pelare av rök med doft av myrra och rökelse från köpmannens alla kryddor” (HV 3:6). Templet, platsen för Guds närvaro, doftade himmelriket. Även prästerna doftade av myrra, aloe, nardus, henna, kanel, rosor, granatäpplen och Sarons liljor.

Konungens kläder doftade myrra, aloe och kassia (Ps 45:9). En hebreisk kung blev inte som en europeisk krönt med guldkrona, utan med kryddad olja. När kung Salomon red in i Jerusalem, utmärktes han genom ett moln av väldoft. Smord på hebreiska är Messiah och Christos på grekiska. Drömmen var att en gång skulle paradisets och himmelrikets dofter landa på jorden.

Kvinnor som fått sina liv förvandlade av Jesus, smorde honom med dyrbar nardusolja från Himalayas bergstrakter. En ”utanför-kvinna” torkade Jesu fötter med sitt hår tillsammans med tårar och väldoftande nardusolja (Luk 7). Hon ville dofta som Jesus.

Strax innan påsk tog Maria, syster till Marta och Lasarus, fram det dyrbaraste hon ägde. Utan att beräkna kostnaderna bröt hon alabasterflaskan och öste nardusoljan över Jesu huvud och fötter (Mark 14:3, Joh 12:3). Aposteln Johannes mindes för evigt hur atmosfären förändrades och hur rummet fylldes av den ljuvliga doften. Jag vill tro att den kvardröjande nardusdoften också var till tröst för Jesus på vägen mot korset.

Maria hade medvetet valt platsen vid Jesu fötter, vilket är synonymt med att vara hans lärjunge (Luk 10:39). Hon älskade Jesus och Jesus älskade Maria.

Två gånger berättas det att Jesus grät. Den ena gången delade han Marias sorg över sin döde bror. Bibelns kortaste och ömmaste vers är grammatiskt enkel men packad med mening och gudomlig komplexitet: ”Jesus grät.” (Joh 11:35)

Den andra gången var direkt efter Marias kärlekshandling med nardusoljan. På Oljebergets sluttning grät Jesus. Varför? För att folket inte förstod det Maria hade förstått, att ”tiden var inne för Guds besök” (Luk 19:41, 44).

Gråter han i dag tror jag att det är av exakt samma skäl: När kyrkan gör allt, utom att hitta platsen vid Jesu fötter. Att vara ”kristen” är att vara en ”liten smord” som sprider ”kristuskunskapens doft.”  

Marias extravaganta kärlekshandling är en vacker bild av ett lovprisande hjärta. Tillbedjan som expansionskärl för det övertryck som bildas i själen vid förnimmelsen av Guds godhet och närvaro. Vi övar oss i gudstillvändhet och öser vår nardus över honom. Kyssta av Gud sjunker vi ned vid hans fötter i existentiell förundran. För ett ögonblick återvänder vi till Edens lustgård, innan fallet, och minns livet nära Gud.

Leviterna hade tre uppgifter: Att vårda Guds närvaro, att göra tjänst inför Guds ansikte och att välsigna (5 Mos 10). I Betania gjorde Maria just det, och himlen landade på jorden.

Bön: Jesus, jag älskar dig. Jag öser min nardus över dig. Låt mig dofta som du. Smörj mig med din kryddade olja. Låt mig av nåd vara en Kristusdoft varhelst du sänder mig. Väck din kyrka med en kyss.