Jag älskar att springa och för åtta år sedan sprang jag mitt första lopp. Det var ett millopp i Stockholm och jag hade som mål att ta mig runt på under 40 minuter. På vägen dit märkte jag att jag glömt min gps-klocka hemma och insåg då att det skulle bli svårt att hålla koll på tempot och att jag fick springa mer på känsla.

Jag tog rygg på en kille från början och den första kilometern kändes riktigt bra. Den andra också. Jag kände mig pigg och stark! Men efter tredje kilometern började benen gå tyngre och andningen blev mer ansträngd. Efter fem kilometer tog krafterna slut totalt – den berömda väggen tornade upp sig – och andra halvan av loppet var en ren plåga.