Våren är i full blom och sommaren närmar sig. Men samtidigt som våren kan vara härlig, kan det också vara en utmanande period. Våren är en tid på året då många fyller år, det är högsäsong för bröllop, högtider och andra festligheter. Dessutom är det ljusare på kvällarna och man vill gärna passa på att njuta av kvällssolen som äntligen lyser när man slutat skolan eller jobbet.

Våren innebär för många en ökad stress i plugget eller arbetet. De sista inlämningarna ska skrivas, man ska få sina avgörande betyg och försöka hitta ett sommarjobb. Eller så ska man hinna slutföra de sista arbetsuppgifterna innan semestern.

Utöver allt det vanliga kan man som troende ha ett aktivt kyrkligt engagemang, kanske är man med som ledare i sin ungdomsgrupp, ska vara med och sjunga eller spela på sommaravslutningen eller planera lekar inför konfalägret.

Kanske är våren också en tid då utmaningar inför nästa år börjar komma upp. Kanske får du en fråga om du vill vara med och testa på att predika eller spela i lovsångsteamet?

Min favoritdel i den kristna tron är att vi bjuds in att ha en relation med den levande Guden, vi får lära känna honom och han visar att han känner oss. Han vet precis hur han har skapat dig och har en unik plan för ditt liv, där du får blomstra likt en sommarblomma och vara den Gud skapat, perfekt för det sammanhang du befinner dig i.

Ibland tror jag att vi kan komma av oss när vi tänker på Guds planer för oss. Kanske tänker vi att Guds förväntningar på oss är långt högre än vad vi kanske egentligen orkar med. Det jag vill säga till dig i dag är att hans tankar må vara större och högre än vad vi kan föreställa oss, men universums skapare vet var dina gränser går.

Min kloka mormor brukar ofta säga en sak till mig när jag berättar om allt som jag tror Gud vill att jag ska göra just nu. Hon hejar på mig och tycker det är fantastiskt att jag vill följa Gud. Men hon säger nästan i varje samtal vi har med varandra att det är viktigt att vara försiktig. Att Gud aldrig kallar någon att bli utbränd.

Kanske är det något vi alla behöver repetera för oss själva ibland, att Gud inte tvingar oss över vår förmåga. För visst finns det ibland en känsla av att man borde, även fast man inte orkar. Att man kanske ska testa vara med även fast man har mycket i skolan.

Det svåraste jag vet är att förstå och sätta mina egna gränser. Att våga bromsa i tid, innan det blir för mycket.

Gud kallar oss aldrig att bli utbrända, orkar du inte är det antagligen inte Gud som vill att du ska göra det. Ett ja till en sak kanske behöver betyda ett nej till något annat.

En bön vi kanske borde börja be, speciellt under stressiga vårdagar, är att Gud ska hjälpa oss att sätta gränser. Vi får ju be och fråga Gud om hjälp med helt vardagliga saker, som: ”Gud, är det tid för mig nu att säga ja till det här? Hjälp mig att följa dig på ett hållbart sätt.”

En vår tillsammans med Gud behöver inte vara fylld av stress.