Myterna i klassrummet
Varför måste man be?
De dialoger och personer som återges i denna spalt är inte autentiska men kan ibland vara inspirerade av verkliga händelser.
Ida var uppvuxen i en kristen familj. Mamma hade alltid bett aftonbön med henne, och familjen bad ofta bordsbön. En eftermiddag efter sista lektionen kom Sandra fram till Ida. Man såg att hon inte ville att någon annan skulle höra hennes fråga. Sandra nästan viskade fram:
– Ida, du tror ju på Gud, eller hur?
– Ja, sade Ida.
Sandra fortsatte:
– Ibland när jag mår riktigt dåligt brukar jag be till Gud. Det känns liksom bra att göra det. Men jag har alltid undrat: varför ska man be? Gud vet ju redan allt om ens liv. Förstår du vad jag menar?
Ida blev lite ställd, så för att få lite mer tid att fundera frågade hon Sandra:
– Vad tänker du själv? Varför tror du att bön är bra?
Sandra tänkte lite och sade:
– Det känns ju bra att veta att Gud vet. Det blir lite som att man säger till Gud, ”Här är jag, visst ser du mig och mitt liv?”
– Ja just det, flikade Ida in, det blir som att man kopplar upp sig på Guds nät. Och då kanske man blir mer uppmärksam på sådant som händer och som kan vara ett bönesvar. Utan bön skulle du kanske inte lägga märke till det som Gud gör och allt det goda vi ändå får?
– Så bön kanske inte är för att informera Gud om hur man har det, utan just att be om hans hjälp? sade Sandra och fortsatte:
– Det blir som att bjuda in Gud till sitt eget liv – och då kan Gud liksom bli tydligare för mig. Kan det vara så?
Väldigt entusiastiskt utbrast Ida:
– Exakt så tänker jag också, och sedan finns det en annan sak: Om Gud finns och har skapat oss så finns ju alla svaren och lösningarna till sist hos Gud. Och bön är väl ett sätt att erkänna det, att erkänna Gud som Gud, och det borde väl kännas bra för Gud också, tänker jag.
Nu blev det Sandras tur att bli entusiastisk:
– Och att ärligt be Gud om hjälp gör att jag kan känna mig lite mindre orolig – och Gud blir glad att jag kommer med mina bekymmer till honom. Och då blir vi båda lite gladare.
– Precis, sade Ida, det är därför vi i kyrkan säger att man har en relation med Gud. Gud älskar oss och vill att alla människor ska finna evigt liv och glädje i honom. Och att be är att släppa in Gud i sitt liv. Sedan måste man vara beredd på att Gud gör saker i livet som kan bli jobbiga. Sådant som tar Guds plats i våra liv kommer att börja skava och bli jobbiga. För om Gud älskar oss som en brudgum älskar sin brud – som Bibeln säger – då vill Gud inte få någon konkurrens av avgudar, alltså sådant som tar Guds plats. Så det är nog bra att du ber. Men du får också vara beredd på att Gud kan svara och göra sådant som du inte räknat med. Han är ju inte vår springpojke utan universums Skapare och Herre, och den som vet vad som är bäst för oss.
– Ja, du Ida, det där måste jag tänka mer på ... Men tack för att du tog dig tid. Nu ska jag hem och be till Gud om att han får leda mig till det som är bäst för mig.
Ida sken upp.
– Det där låter som en riktigt bra bön! Vi ses imorgon. Hejdå, Ida, och tack.
Sandra gick och Ida stod kvar vid skåpen i skolkorridoren. Hon bad en stilla bön:
– Tack, Gud, att jag fick prata med Sandra. Led henne närmare dig och låt henne få lära känna din kärlek och vilja för henne.
När Ida gick hem kunde hon inte hjälpa att hon log med hela ansiktet.
