Väckelsen spreds runt om i Sverige och tog sig nya former

En del av 1800-talsväckelsen var inomkyrklig, såsom laestadianismen, schartauanismen och den nyevangelism som tillsammans med andra företräddes av Carl Olof Rosenius (1816–1868).

Man ville kyrkans förnyelse och fördjupning och tog i sina förnyelsesträvanden inte samtidigt avstånd från det etablerade svenskkyrkliga, som vissa andra väckelserörelser gjorde, bland annat baserat på en annan, inte sällan baptistisk, dop- och kyrkosyn.

I det senare fallet ställde sig den etablerade kyrkan i sin tur negativ till de nya väckelsesammanhangen.

Man kan se att det i missionssällskapen och i nykterhetsföreningarna banades en väg för bland annat nyevangelismen. Lokala missionsföreningar bildades efter hand. I dessa kunde man besluta om att bygga missionshus, i vilka ett väckelsebudskap förkunnades.

När järnvägsbyggena drog fram tog de ansvariga för detta inte främst hänsyn till sockenkyrkornas placering. I stället fick man se stationssamhällen växa fram, utmed järnvägsdragningen. Dessa blev inte sällan nya centra i bygden, ibland en bit ifrån sockenkyrkan.

I dessa nya samhällen kunde ett nytt missionshus med lätthet placeras. Men många var de som samtidigt kunde vara medlemmar i en nyskapad missionsförening och ekonomiskt stödja missionsföreningens verksamhet, såsom missionsmöten och väckelsemöten i det nya missionshuset, och dess utdelning av traktat, och samtidigt vara aktiva i den etablerade sockenkyrkan.

Det var för många lika mycket frågan om en kontinuitet mellan det gamla och det nya än ett skarpt uppbrott ifrån ”det gamla”. Så kunde till exempel vara fallet inom Svenska Alliansmissionen, som i grunden bildats av föreningar för mission och traktatutdelning, långt in på 1900-talet.

I Värnamo församlings kyrkoböcker noterade man på 1930-talet att de som flitigast gick till mässan var de som tillhörde Alliansmissionen. Ett eget samfund bildade man först på 1950-talet, efter det att man valt en missionsföreståndare som var baptistiskt inriktad.

I vissa fall ser vi hur väckelsen spreds utifrån gods och sammanhang där det fanns ett enskilt och medvetet stöd för väckelsens sak. Så var det på slottet Almnäs i Västergötland och på godset Stensnäs i Uknadalen i Östergötland, där far respektive son, grevarna Adolphe Stackelberg d ä och d y, verkade för den evangeliska väckelsen.

I Stensnäs predikade greven själv och en av flygelbyggnaderna inreddes som bönesal. Dit kom Carl Olof Rosenius och sångaren Oscar Ahnfelt (1813–1882) på besök, jämte många andra från när och fjärran.

Stackelberg d y (1822–1871), även kallad ”läsargreven”, blev så småningom provinsombud för EFS och en förgrundsgestalt inom Nordöstra Smålands missionsförening.

Väckelsen omkring Stensnäs fick stor betydelse för bygden. En historiker beskriver: ”Inom några år hade det andliga och moraliska tillståndet i trakten blivit helt förändrat. Ärlighet, nykterhet, sedlighet och gudsfruktan vunno alltmer insteg bland befolkningen … Ortens domhavare kunde intyga att, medan det tidigare vid varje ting behandlats en mängd brottmål från denna trakt, det numera endast ytterst sällsynt förekom något lagstridigt därifrån.”

Väckelsen positiva följder gällde alltså inte endast det andliga området eller minskad alkoholkonsumtion, utan samhällslivet i vid mening.

En annan plats där den adlige godsägaren ställde sig positiv till och stödde väckelsens sak var slottet Gripenberg utanför Tranås.

Slottsherren hette August Söderling Hermelin (1794–1865). Han var baron och tog en skollärare, Jonas Petersson, under sina vingar. Denne Petersson var inspirerad av väckelseprästerna Lars Linderoth (1761–1811) och Jacob Otto Hoof (1768–1839) och höll andakter och gudstjänster på slottet och i bygden runt omkring detsamma. Dessa blev alltmer besökta och väckelsen spreds.

Domkapitlet ingrep, men Hermelin stödde Petersson, som därför kunde fortsätta sin verksamhet.

En god vän till Hermelin var Peter Fjellstedt (1802–1881), en väckt präst och missionsman som även verkat som resepredikant i Schweiz, Tyskland och Frankrike. Han blev 1846 föreståndare för missionsinstitutet i Lund, som så småningom flyttades och i ett senare skede blev Fjellstedtska skolan i Uppsala, i dag en stiftelse som arbetar med utbildning och fördjupning.

Missions- och bönehusen blev allt fler efter det att konventikelplakatet avskaffats 1858. År 1882 konstaterade biskopen i Linköping att det fanns sådana i 90 av stiftets 214 församlingar. För en del missionsföreningar var steget inte långt till att bilda så kallade nattvardsföreningar.

I en del av dessa fanns kyrkokritiska separatister, som så småningom kom att bilda egna samfund. Några strävade efter ”rena nattvardsbord” och hade en ny syn i försoningsfrågan. Så kom Svenska Missionsförbundet att bildas 1878. Bakom fanns en starkt drivande Paul Waldenström (1838–1917).

Andra var starkt kritiska till kyrkans dopsed. Bland de senare finner vi ett par av den svenska baptismens förgrundsgestalter, F O Nilsson (1809–1881), som under en tid landsförvisats, och före detta prästen Anders Wiberg (1816–1887). Därmed kom den nyevangeliska väckelsen att splittras, dels i en lågkyrklig, dels i en baptistisk gren.

Ibland påpekas att F O Nilsson, när han 1848 bildade Sveriges första baptistförsamling, skrev in i stadgarna att alla församlingens medlemmar, såväl kvinnor som män, hade lika rösträtt. På så sätt förebådade han det som senare kom att utvecklas till den allmänna rösträtten.

År 1860 kom den första dissenterlagen. Andra samfund än Svenska kyrkan tilläts. Den romersk-katolska kyrkan och den metodistiska episkopalkyrkan ansökte om och blev av staten godkända samfund.

Två år senare antogs en kommunallag som delade upp socknen i en kyrklig och en borgerlig del. Den gamla enhetskulturen började nu både religiöst och politiskt att luckras upp.