Så spreds pietistiska väckelsen runt om i Sverige

Det fanns en strömning av innerlig fromhet inom den lutherska ortodoxin. Man var inom denna inte tillfreds med det som man ansåg vara en i tiden alltför ensidig betoning på yttre fromhetsbruk.

Man önskade se fler tecken på brinnande och överlåtna hjärtan. Detta banade väg för en förnyelse- och väckelserörelse som benämnts pietismen. Det fanns olika varianter av densamma, såsom en ursprunglig lutherskt konservativ och en som hade radikalpietistiska drag.

Pietismen startade i Tyskland men tog sig på olika vägar in i den svenska kristenheten. Olika former manifesterades också här. Radikalpietismen, som kunde vara mycket kyrkokritisk, möttes från både kyrkligt och politiskt styrande håll med stor skepsis.

De styrande önskade enhet i tron, inte splittring: ”enhet i religionen och den rätta gudstjänsten” låg som bas i samhällsbygget och formulerades i regeringsformer på 1700-talet, så även i 1772 års regeringsform.

Den mer kyrkovänliga och klassiskt fromhetsorienterade väckelsevarianten, med en nytestamentlig betoning på ett personligt och innerligt kristenliv som skulle komma till uttryck i vardagen, kom att vinna många för sin sak.

Den tyske teologen Philip Jacob Spener (1635–1705), som kallats ”pietismens fader”, stod i brevkontakt med vår svenska drottning Ulrika Eleonora. Runt omkring henne skapades en liten krets av adliga personer, som kom att betona en innerlig kristen tro.

En hel del präster ställde sig också positiva till denna betoning, vilket bidrog till att den tidiga konservativa pietismen fick en kyrkovänlig inriktning.

I skriften Pia Desideria (”Fromma önskningar”) inspirerade Spener till ”det gamla apostoliska slaget av uppbyggelsemöten” i mindre grupper, så kallade konventiklar, som skulle kunna hållas i hemmen och vid sidan om de offentliga gudstjänsterna.

Under dessa skulle inte endast en präst undervisa utan också andra, under prästs ledning, ”som fått nåd och kunskap därtill” (med hänvisning till 1 Korinterbrevet 14). Det gällde församlingsmedlemmar som ”är av Gud utrustade med god och andlig kunskap eller är angelägna om att tillväxa i sådan kunskap”.

Man skulle läsa Bibeln och samtala ”broderligs sinsemellan om varje ställe som kan tjäna till uppbyggelse”, samt även låta tron omsättas i handling.

En annan gren av den lutherska pietismen var i mycket utformades av professor August Hermann Francke vid universitetet i Halle.

Francke betonade den enskilde individens omvändelse, där ett frälsningsögonblick kunde dateras till en exakt tidpunkt. Enskilda människor skulle vinnas för saken och därmed i längden även samhällen och riken.

Rörelsen fann bland annat sina vägar in i Sverige genom de svenska studenter som studerat i Halle, men även genom svenska soldater som efter krigsförluster hamnat i fångenskap i Sibirien.

Till dessa läger hade litteratur från Halle skickats, såsom Frankes postilla, men även läkemedel och ekonomisk hjälp. Snart spred sig en väckelse i lägren och när de väckta svenskarna fick möjlighet att återvända till Sverige tog de väckelsefromheten med sig och påverkade hemlandets andliga situation.

Känslan av ett behov av väckelse hade också spätts på av de förödande krigsförlusterna och svåra umbärandena hemmavid – i ett krigstrött och ekonomiskt prövat Sverige. Prövade Gud ”wårt Swea Sion”?

Både lägren och hemmavid var man på många håll noga med att betona de sidor av pietismen som tydligt vilade på den läromässiga grund som gällde i det svenska riket.

Men det fanns i tiden även en svängning ifrån en mer teokratisk förståelsemodell, där Gud var den självklara utgångspunkten, till en mer naturrättslig hållning i vilken man såg en betoning på att individer sinsemellan kommer överens genom fördrag.

Församlingar var i det senare sättet att se på saken inte primärt en från ovan given ordning, utan en gemenskap som bildas underifrån av (sant) troende kristna.

För att stärka enheten i riket och förhindra att läran inte skulle förvanskas tillkom konventikelplakatet 1726, som förbjöd konventiklar där inte präst deltog – en reaktion inte minst emot den radikalpietism som förnekade alla yttre auktoriteter (till förmån för ”det inre ljuset”).

En pietistisk inriktning var den så kallade herrnhutismen. Herrnhut betyder ”under Herrens beskydd” och härstammar från en koloni av kristna flyktingar från Böhmen-Mähren, som på 1720-talet fick en fristad hos den tyske riksgreven Ludwig von Zinzendorf.

Inom herrnhutismen betonade man känslolivets betydelse för tron. Man inspirerade till missionsarbete, som skulle vinna icketroende, och valde ett bibelord för varje dag till begrundan och uppbyggelse. Det senare formaliserades genom utgivandet av Dagens Lösen.

Man underströk starkt betydelsen av Jesus som den korsfäste och det egna hjärtats relation till Honom: Korset, blodet och den dyrköpta nåden blev förkunnelsens centrum.

Det kan nämnas att Zinzendorf aldrig förordade någon separatism, i synnerhet inte någon individualistisk sådan. Även herrnhutismen vann mark i Sverige.

En del av den pietistiska väckelsen, till exempel Franke, pekade på att man som troende borde ”försaka världens lustar”; ”ingen förnuftig människa tror sig vinna ära inför Gud om endast köttets lust sökes eller tillfredsställs ...”

Problemet blev att betoningen på god moral kunde passera gränsen till en moralism som fördunklade trons centrala innehåll.

I den spridda sångboken Mose och Lambsens Wisor (se Uppenbarelseboken 15:3) återspeglas ”väcktas” syn på förhållandena:

”Ack, menniska! Erkänn dock rätt, Hur kallsint, lamt, ja ganska slätt Wår Christendom blir öfwad: Med Christi namn man pryder sig, Men lefwer dock ej Christerlig; Guds Ande blir bedröfwad. Nog ropa alle i gemen: Wi ha Guds ord och lära ren. Här är Guds helga kyrka; Men ack, men ack, det finns så få, Som efter Guds ord lewfa så, Att de sin Gud rätt dyrka.”

Den väckelsefromhet man återfinner inom pietismen återkom i lite olika former när senare väckelser, både inom- och utomkyrkliga, tog form, fart och utvecklades under svenskt 1800-tal och in på 1900-talet.