Drömmen om den gode fadern
Flera av höstens svenska filmer har placerats i oklanderligt iscensatt 1970-talsmiljö. Men bortsett från den ohämmade nostalgin, handlar filmerna om förhållandet mellan far och son, kanske ett tecken i en tid då det gamla familjeidealet håller på att falla sönder, tror Anna Sophia Bonde som har bänkat sig framför Cornelis respektive Himlen är oskyldigt blå. Det verkar finnas ett intresse för 1970-talet just nu hos svenska filmskapare. Är det, undrar man, en period vi behöver bearbeta i det allmänna medvetandet? Eller handlar det bara om ren och skär nostalgi, om att det är roligt för scenograferna att få leka med tidstrogna detaljer?
Jag har länge tyckt att det ofta är just scenografin som präglar de svenska filmer som produceras; även i sådana som till sitt innehåll är ointressanta eller rent av dåliga, är scenografin alltid oklanderlig.
Men formen är ju faktiskt inte allt; det krävs ett bra manus också, och framför allt en god berättelse för att det ska bli en lyckad film. Vår tid är egentligen inte särskilt bra på berättelser, även om vi är omgivna av dem, på tv, film, i böcker och tidningar. Vi är alldeles för "å ena sidan – å andra sidan". Vi tror inte längre på något entydigt ont eller på något entydigt gott, därför blir också hjältarna alltid lite solkiga och bovarna ges, å sin sida, sympatiska drag för att vi inte ska glömma bort att de också är människor.
Ska man vara lite kritisk mot sin samtid kan man därför säga att personerna i vår tids berättelser allihop är mer eller mindre grå. Gäsp.
Men låt oss ändå visa god vilja och titta närmare på två filmer som finns på repertoaren just nu. Jag har sett Amir Chamdins film Cornelis, som nyss haft premiär, om den holländsk-svenske trubaduren Cornelis Vreeswijk, samt Hannes Holms Himlen är oskyldigt blå, som kom tidigare i höst. Filmerna präglas båda av ganska ohämmad nostalgi men framför allt handlar de båda om fäder och söner – i en tid då familjen börjar falla sönder.

Chamdins film berättar om den knubbige pojken som kom bort från sin mamma under den tyska ockupationen och så småningom kom till Sverige, började skriva låtar och blev folkkär.
För dem som gillar Cornelis Vreeswijk kan filmen omöjligt bli en besvikelse. Den återger många oemotståndligt nostalgiska scenbilder, med tidsenlig rekvisita från 1960-talet och fram till 1980-talet. Men vi andra borde också kunna bli berörda, och det är i så fall huvudrollsinnehavarens förtjänst. Regissören har berättat att han bestämt ville ha en skådespelare till rollen men ändå till slut fastnade för – en norsk punkmusiker! Denne Hans-Erik Dyvik Husby förmedlar stor närvaro, inte bara på grund av sin väldiga kroppshydda.
Mannen är pojken som söker bli räddad från övergivenheten, som finner en kvinna men inte mäktar med den vardag som obönhörligen följer i passionens spår. Mäktar inte med att vara far till en son. Skilsmässa. Nedgånghet. Ny kärlek. Vi har sett det många gånger förut men det hjälper inte: denna opråliga skildring berör. Den lyckas förmedla den undanglidande vänlighet som måste ha varit en del av hemligheten med Cornelis utstrålning. Ja, hela berättandet präglas av just detta. Filmen verkar inte ha behov av att zooma in snaskigheterna och sedan vältra sig i dem.

Den klargör för publiken den distinktion som finns mellan konstnärlig och personlig integritet. För visst är det just det som fascinerar oss: förmågan hos somliga begåvade människor att ha fullt utvecklad integritet, det vill säga de vet precis vad i konsten som är äkta och inte.
Samtidigt förefaller de i sitt privatliv helt sakna integritet. Kanske inte egentligen för att de är oförmögna, eller att de skulle tycka det var ointressant med exempelvis äktenskaplig trohet. Det är bara det att allt sådant kommer längre ner på prioriteringslistan, i förhållande till den konst som drabbat dem.
Och det kan ju låta romantiskt. Men jag tror att det nog ofta är vi, publiken, som vill föreställa oss konstnärskapet som romantiskt.
Det hjälper oss att kanalisera en del av våra egna orealiserade drömmar.
Jag kommer att tänka på hur romersk-katolska kyrkan tänker sig att prästen är gift med Kristus, och därför inte har utrymme i sitt liv för fru och barn. Kanske är det en sanning som i någon mån också är applicerbar på somliga konstnärer. De må inte i praktiken vara celibatärer, tvärtom kanske de är seriellt monogama eller kanske till och med polygama, men egentligen handlar deras oförmåga till trohet om att de redan är gifta på annat håll, med sin konst.
Hannes Holms film tar avstamp i ett rättsfall som skakade Sverige 1975, då en fin restaurang i Sandhamn visade sig vara täckmantel för omfattande knarkhandel. Martin, gymnasist från Lidingös fattigare delar, kommer till Sandhamn på inbjudan av sin gode vän med de förmögna och ack så sympatiska föräldrarna. Han längtar bort från allt det miljonprogramsgrå, och från sin egen familj som håller på att gå sönder på grund av pappans drickande och mammans oförmåga att ta tag i situationen. Han hamnar på seglarrestaurangen, längst ner i hackordningen, men får snart chefens ögon på sig och blir hans allt-i-allo, vilket exempelvis innebär att stå i en pittoresk sjöbod och väga upp kokain i plastfoliepaket.

Förväntar man sig en moralisk diskussion bör man nog gå och se en annan film. Visst sitter Martin så småningom i häktet och gråter, men han är inte mer ångerfull än att han efter frisläppandet åker tillbaka till Sandhamn, hämtar en påse med pengar han hade gömt undan och drar ner till Spanien.
"Ah! Så enkelt det var på sjuttiotalet!" Är det så man ska tänka, alltmedan Ted Gärdestad sjunger? Jag vet inte riktigt vad Hannes Holm har velat med sin film. Det är lite klassproblematik, lite skärgårdsaction i den svenska stiltjen, lite romantik, som en Pripps blå-reklam, fast två timmar lång. Den är dock välgjord, med ett ordentligt manus och fint spel, inte minst av Amanda Ooms och Björn Kjellman, som Martins föräldrar. Men vad som faktiskt griper tag är det som händer mellan Martin (Bill Skarsgård) och restaurangchefen/knarkkungen Gösta (Peter Dalle). Det är, så att säga, som en liten novell inbyggd i romanen.

Den har för all del gjorts förut, filmen om den lojalitet och vänskap som kan växa fram mellan mentorn och hans adept. Jag tänker till exempel på den amerikanska filmen Donnie Brasco (1997), där Johnny Depp spelar en polis (för övrigt också på sjuttiotalet) som infiltrerar maffian och blir god vän med en misslyckad maffiaboss, superbt spelad av Al Pacino. Men han blir alldeles för god vän för att kunna behålla sin objektivitet. Där finns vänskapen, förtroligheten och en far-son-relation, som de båda hungrar efter.
Det är ett tacksamt tema i dessa tider då manlighet och faderskap är så ytterligt komplicerat. Det verkar så svårt att vara en god, manlig förebild i dag och vårt samhälle har ju många symptom på vådan av frånvarande fäder.

Kanske kan man därför se dessa båda filmer som en reaktion mot den till synes allenarådande feministiska hegemonin. Ett uttryck för en sorg många män känner över att ha blivit lämnade som barn och att sedan själva inte lyckas leva upp till sina ideal, om de någonsin haft några. Och kanske också en oresonlig önskan om att den gode fadern inte bara ska vara en myt. Anna Sophia Bonde
Präst och frilansskribent