Bang fann frid och tröst i tron
Journalisten Barbro Alving, Bang, bevakade allt från Berlin-OS och Ingo-Floyd-matchen till Finska vinterkriget och Spanska inbördeskriget. Men hon hade också en mer okänd, andlig sida, som utförligt beskrivs
i Beata Arnborgs nya biografi. Anna Sophia Bonde har läst den. Förra året skulle Bang, en av det svenska 1900-talets allra skarpaste pennor, ha fyllt 100 år. Bang, det vill säga journalisten Barbro Alving, blev rikskänd och älskad och mycket om hennes liv är välkänt, intill det mest privata.
Nu kommer Beata Arnborg, själv journalist med bakgrund på Svenska Dagbladet, med en biografi över sin äldre murvelkollega (jag tror att Bang själv hade uppskattat den språkliga detaljen att biografin och föremålet för studien har samma initialer!). Krig, kvinnor och gud är den något otympliga titeln på Arnborgs bok som annars är traditionellt uppbyggd, traditionell i den meningen att den börjar i början och slutar i slutet.
Denna bok torde i sin maffighet inte göra något Bangfantast besviken. Men man frågar sig ändå: finns de fortfarande, Bangfantasterna? Är Bang i dag läst och ihågkommen, bortom bilden av en klurig tant i basker och en ständig cigarett i mungipan? Jag vet inte. Hur det nu än är med den saken så sysslar Arnborg med folkbildning.
För oavsett vad man tycker om Barbro Alvings politiska ståndpunkter så är hon en gestalt som präglat det svenska 1900-talet. Vem var hon då?

Barbro föddes in i en bildad fritänkarfamilj i Uppsala; således inget dop för lilla "Bappo" som hon kallades inom familjen. Hon sattes, efter flytt till Stockholm, i Whitlockska samskolan tillsammans med andra barn från samma sorts frisinnade miljö och visste tidigt två saker: att hon hade svårt att känna sig som en "vanlig" flicka och att hon ville bli journalist.
Efter studenten, på sommaren 1928, började hon skriva, först för Stockholms Dagblad, senare för veckotidningen Idun och, under trettio års tid, för Dagens Nyheter. I DN skrev hon om allt från Finska vinterkriget till diverse regenters kröningar och bröllop; så republikan Barbro Alving var hade hon en stark dragning till kungligheter.
Just Finska vinterkriget blev något av en karriärens höjdpunkt, och hon blev så småningom känd som krigsreporter, en infallsvinkel som senast skildrats i en dokumentärfilm häromåret av Maj Wechselmann.

Erfarenheterna från olika krigsskådeplatser formade, tillsammans med en innerlig och lång vänskap med Elin Wägner, Alvings pacifistiska övertygelse. Denna övertygelse fick henne att 1958 lämna Herbert Tingstens, i hennes tycke alltför kärnkrafts- och kärnvapenvänliga DN.
För sina många initierade krigsreportage blev Bang rikskänd och det kunde hända, som när hon reste med Tage Erlander till Lofoten, att hon själv blev nästan lika uppmärksammad som statsministern.
Älskad blev hon för sina kåserier, där hon i knappt förtäckt form skildrar sitt då ganska originella familjeliv med kvinnlig sambo, dotter, hund och hembiträde.
Beata Arnborg lotsar oss med säker hand genom Bangs liv, hennes framgångar, hennes ångest, oron för framtiden och för att pengarna inte skulle räcka till. För Arnborg står det klart att det lade sig något som skulle kunna kallas "frid" över Bangs komplicerade själsliv, då hon i begynnande medelålder började intressera sig för Gud.
Hon lärde känna Gunnel Vallqvist, vars katolska tro gjorde starkt intryck. Under en resa i Frankrike döptes Barbro Alving och blev upptagen i den romersk-katolska kyrkan.

Bang fann stor tröst i sin tro men förblev också i detta sammanhang, skildrar Arnborg, "sig själv", det vill säga mot strömmen. Hon kritiserade kyrkans stränga äktenskapssyn och dess ytterst restriktiva förhållningssätt till abort, hon tog emot nattvard i Uppsala domkyrka vid Kyrkornas världsrådsmöte våren 1968 – ett anteciperande av den kristna enheten – som utsattes för mycket kritik.
Det är roligt att Beata Arnborg ger så stort utrymme åt den betydelse tron kom att få i Bangs liv, det är inte många andra som gjort det. Men att försöka beskriva och förstå Bang utan att dessutom tala om Gud vore att förminska henne.
Vi har ju ofta en benägenhet att vilja fösa in människor i fack och det säger sig självt att om Bang hamnat i facket "feministiska krigsreportrar" eller facket "folkkära kåsöser" har det kanske inte funnits så mycket utrymme för den andliga dimensionen.

Antagligen är detta förbiseende ett symptom på det svenska etablissemangets stora förundran inför intellektuella som tagit sin tro på allvar. Minns till exempel hur Olof Lagercrantz i sin recension av Dag Hammarskjölds Vägmärken avfärdade författaren som mer eller mindre psykiskt sjuk: "Det var väl att Hammarskjöld fick dö innan Kristusdrömmen drog honom ännu längre bort från verkligheten".
Arnborg däremot iakttar och förmedlar, verkar närmast nyfiken, på det Andens liv som för Bang blev verklighet. Det är en orsak till att Arnborgs biografi är så bra. Och bra biografier kan levandegöra förgångna tider, dess värderingar, dess sätt att tänka – och, i Bangs fall, skriva!
Människor, för länge sedan döda, kommer oss till mötes i all sin bräckliga glans. Arnborg skildrar svärtan, romantiserar sällan, får oss att förstå att är det något som ett människoliv inte är så är det enkelt. För som Kierkegaard skrev: vi förstår livet baklänges, men måste leva det framlänges. Anna Sophia Bonde