Tro och liv
P P Waldenström – teolog och politisk pionjär
Väckelseman men också ledamot av Sveriges riksdag. PP Waldenström gjorde insatser som inte alltid är lika omtalade som hans ledarskap för Svenska Missionsförbundet. Bland annat anses han ha bidragit till Sveriges flerpartisystem samt till ett hett debattklimat i Sveriges riksdag.
Konflikten kring [den subjektiva försoningsläran] ledde omsider till att Evangeliska fosterlandsstiftelsen klövs.
Runt förra sekelskiftet, när 1800-talet gick ut och 1900-talet skulle gå in, hade Sverige tre mycket uppmärksammade kyrkoledare. Två var biskopar – ärkebiskop Anton Niklas Sundberg (1818–1900) respektive Lundabiskopen Gottfrid Billing (1841–1925) – medan den tredje var lektor, Paul Petter Waldenström (1838–1917), ledaren för Svenska Missionsförbundet.
De tre hade olika personligheter och temperament, men också många överraskande likheter. Bland annat satt alla tre i riksdagen, tjugo år eller mer, och de båda biskoparna var under många år talmän i tvåkammarriksdagen. Biskoparna blev också erbjudna statsrådsposter av kungen, vilka de dock avböjde.
Under sin livstid framstod de tre som monumentala personligheter, och de båda biskoparna har beskrivits som kyrkofurstar, även om tiden inte har gått helt gynnsamt fram med deras eftermäle. Betydelsen av deras insatser har bleknat med tiden.
Märkligt nog har det dock visat sig att en av de tre faktiskt varit underskattad, som – politiker! Jag syftar, vilket säkert överraskar många, på Paul Petter Waldenström.
Jag hade själv länge, liksom många andra, uppfattat honom som en ganska medioker politiker. En noggrann analys av en amerikansk forskare, Mark Safstrom, visar dock att Waldenströms politiska insatser har satt djupa intryck, som fortfarande präglar dagens svenska samhälle.
Men först något om Waldenström gärning rent allmänt.
P P Waldenström var, i likhet med många andra kyrkomän vid denna tid, oerhört mångsidig, i hans fall med en exceptionell begåvning. Han föddes 1838 i en läkarfamilj i Luleå och blev en nära medarbetare till väckelsepredikanten C O Rosenius (1816–68); vid dennes död övertog han redaktörskapet för tidningen Pietisten, som Waldenström redigerade fram till sin död 1917.
Han blev filosofie doktor 1863 och hade bland annat studerat grekiska, latin, hebreiska och arabiska. Han prästvigdes i Svenska kyrkan 1864, och åren 1864–1905 tjänstgjorde han som lektor, först i Umeå och sedan i Gävle.
Till detta kom ett omfattande författarskap.Redan vid 24 års ålder publicerande han en ”livsåskådningsroman”, som kom att bli en av 1800-talets mest lästa böcker: allegorin Brukspatron Adamsson eller Hwar bor du?, en bok som fortfarande trycks om. Han gav också ut en egen översättning av Nya testamentet, med ”förklarande anmärkningar”, och hans reseskildringar från sina resor till Kina, Mellanöstern och Nordamerika väckte stor uppmärksamhet.
Framför allt brukar man lyfta fram två viktiga insatser från Waldenströms sida, en teologisk och en organisatorisk. Den teologiska handlar om att han drev den subjektiva försoningsläran. Konflikten kring denna ledde omsider till att Evangeliska fosterlandsstiftelsen klövs. De som följde Waldenströms linje bildade 1877–78 Svenska Missionsförbundet.
Där var Waldenström SMF:s store ideolog, även om det tog lång tid innan han blev rörelsens formelle ledare. Dessa insatser har dock bleknat med tiden. Equmeniakyrkan, där SMF-församlingarna utgör majoriteten, förvaltar i dag varken hans teologi i stort eller den bibelsyn och bibeltrohet som kännetecknade hans förkunnelse och litterära verksamhet.
Det anmärkningsvärda är i stället att Waldenströms politiska arv har visat sig vara så betydelsefullt. Den amerikanske forskaren Mark Safstrom har visat att detta framför allt legat på två områden. Det handlar inte, vilket man skulle kunnat tro, om Waldenströms influenser på den frisinnade grupperingen i riksdagen (den som senare gick upp i Folkpartiet, dagens Liberalerna) – i själva verket var han, av principiella skäl, en ”politisk vilde” under hela sitt riksdagsliv.
Det handlar, till att börja med, om Waldenströms betydelse för det partisystem som vi sedan 1900-talets början har i Sverige. Waldenström kritiserade systemet med enmansvalkretsar som Sverige hade vid val till Andra kammaren i ett femtiotal år men sedan lämnade strax efter sekelskiftet. Det är delvis tack vare hans insatser som vi fortfarande har ett antal partier, och inte två partier som dominerar totalt.
Waldenströms allra viktigaste insats, enligt Safstrom, var dock hans debatter med sina meningsmotståndare, främst Socialdemokraterna. Säfström menar att den tidiga socialdemokratins utveckling på viktiga punkter influerats av Waldenströms heta debatter, i riksdagen och i medierna, med Hjalmar Branting.
Är väckelsemannen Waldenström alltså underskattad som politiker? Det återkommer vi till i nästa artikel.
