Motståndet kunde inte stoppa väckelsen i Örebro

Pingstväckelsen hade kommit till Norden och Sverige genom norrmannen T B Barratt och 1907 nådde den nya rörelsen med de andliga nådegåvorna Filadelfiakyrkan i Örebro. Församlingen greps av rapporterna om väckelsen i Los Angeles och om Barratts andedop.

Pingstväckelsen fick nu sitt centrum i denna församling. Det blev en mäktig andeutgjutelse av Guds ande, och många blev frälsta.

Den svenske evangelisten A G Jansson kom till Filadelfiakyrkan från Skövde, som var den första plats i Sverige dit pingstväckelsen kom. Filadelfiakyrkan fylldes till trängsel.

”Motståndsandan var i det offentliga mötet mycket stark”, skrev Närkes-Bladet, men det kunde inte hindra Guds ande. Det blev väckelseförkunnelse och tungotal. Troende sökte förnyelse och Andens uppfyllelse, avfällingar sökte upprättelse och syndare sökte frälsning.

Filadelfiaförsamlingen i Örebro fick också besök av pastor O L Björk, som kunde berätta om vad som skedde i hans församling i Stora Mellösa utanför Örebro. Guds ande hade helt tagit hand om mötena.

Hans rapport skapade jubel, tacksägelse och tungotal i sådan mängd att hela dagen och halva natten gick åt. Flera blev frälsta och det blev stora dopförrättningar. Men det blev också motstånd mot den nya rörelsen. Den anklagades för att skapa söndring. Man gillade inte väckelsens extatiska företeelser, som man sade då.

Många evangelister och bibelskoleelever gjorde andliga erfarenheter, som blev avgörande för hela deras liv. De som önskade fortsätta sin utbildning för evangeliets tjänst, ville stanna kvar i den andliga miljö som rådde i Örebro.

Man bad mycket för denna sak. Sommaren 1907 beslöt flera evangelister att lämna in en skrivelse till John Ongman och begära att en skola skulle upprättas i Örebro under Ongmans ledning. Denne kämpade och bad över denna sak och fick visshet från Gud om detta trossteg, som han visste skulle klandras av många.

Församlingen lovade att ställa lokaler till förfogande och att John Ongman skulle få ägna tid åt att leda skolan. Den 21 januari 1908 beslöt Örebro missionsföreing (ÖM) att skolan skulle upprättas. Och på hösten samma år började dess verksamhet.

Missionssekreterare John Magnusson skriver om detta: ”Guds välsignelse vilade från första stund påtagligt över skolan. Dess yttre förhållanden var ringa och obekväma, men det andliga livet pulserade rikt och varmt. Från olika håll var skolan föremål för kritik.

Man ansåg dess verksamhet icke blott onödig utan också söndrande och därför skadlig. Andra prisade Gud för skolan och såg i dess verksamhet uppfyllelsen av ett verkligt behov”.

John Ongman poängterade vid invigningen av skolans lokaler att en predikantskola måste vara en skola, där Bibeln studeras flitigt och systematiskt, så att eleverna så mycket som möjligt får insikt i de bibliska lärorna.

Men han underströk också att allt detta arbete måste åtföljas av mycket bön: ”Det ord som ges genom Anden måste genom Anden förstås. Utan Guds andes ljus är det omöjligt att finna vad som ligger begravet i Bibeln”.

Det finns flera vittnesbörd om John Ongmans stora insats som lärare på Missionsskolan. Alberth Eriksson, som blev ÖM:s ”evangelistpappa”, berättar ett minne från 1912:

”Vi var en dag samlade till bön på fondläktaren i Filadelfia, där skolan höll till ibland. Pastor Ongman låg också på sitt ansikte inför Herren och kämpade i bönen för både sig, oss och verket. Helt plötsligt repade han: 'Kom hit, bröder, och lägg händerna på mig och bed, att Gud ger mig en förnyelse!’

Det blev alldeles tyst ett ögonblick. Ingen kom. Alla kände sin egen ovärdighet. Om någon behövde handpåläggning, förbön och förnyelse, så var det vi själva. Men omsider kom bröderna fram. Det var i sanning en underlig, för att inte säga underbar, syn.

Elevernas händer vilade på gudsmannens huvud och skuldror, och unga, svaga, bristfälliga lärjungar anropade himmelens Gud om en förnyelse över den älskade och vördade läraren. Bäst som det var började pastor Ongman att tacka och prisa Herren högljutt för en undfången förnyelse till ande, själ och kropp.

Han tog emot det utlovade i tron. Nu brast det loss bland eleverna. Tårar rann över våra kinder, hjärtan öppnades och även längtande elever började att lova sin Herre för löftena. Ej underligt om Guds ande faller mäktigt på sådant!”

ÖM hade ju bildats från en missionscirkel och missionsintresset var levande. År 1903 reste missionär C E Sjögren ut till Indien, underhållen av Filadelfiaförsamlingen i Örebro. Han avled emellertid 1910, men andra missionärer sändes ut.

Som ett resultat av ett ”makedoniskt rop” i tidningen Svenska Tribunen om mission i Brasilien reste Erik Jansson dit 1912. Även till Kongo sändes missionärer ut.

Baptistsamfundet, i vilket John Ongman var styrelseledamot till år 1924, hade inte någon missionsverksamhet i dessa länder och ville inte heller antaga utsända missionärer från Örebro. Filadelfiaförsamlingens missionsverksamhet drevs fram av behovet.

1917 övertog Örebro missionsförening Filadelfiaförsamlingens missionsverksamhet. Och den har sedan fortsatt på nya fält. Ett stort antal missionärer har varit eller är utsända av Örebromissionen, som den nu heter, över stora delar av världen.

Filadelfia i Örebro och de andra församlingarna, som samarbetade med ÖM, stod trots vissa skiljaktigheter kvar inom Svenska Baptistsamfundet under Ongmans hela livstid.

Det var inte förrän sex år efter Ongmans död, 1937, som Baptistsamfundet splittrades och de mer pingstinriktade församlingarna gick ur. De flesta av dem hade tidigare samarbetet med Örebro missionsförening, som nu kom att få mer av samfundsprägel och senare också bytte namn till Örebromissionen.

En av biografierna över John Ongman har titeln ”En trons hövding” – och det var han verkligen. Han gick trons väg i missionsgärningen. Han var orubbligt övertygad om, att om man var på Guds väg och i hans vilja, så skulle han hjälpa i allt.

Ongman hade en stor förmåga att kunna inspirera andra att tillsammans med honom ta trossteg. Och det visade sig gång på gång i församlingens och i ÖM:s verksamhet. När Erik Jansson skulle fara ut till Brasilien och frågade varifrån han skulle få underhållet, sade Ongman till honom: ”Du skall gå i tro på Gud”. Jansson fick uppleva att Gud stod bakom honom och han fick sitt underhåll.

Då det gällde att få in pengar till de olika verksamhetsgrenarna gick Ongman helst trons och bönens väg. Han var en trosmänniska när det gällde att be för sjuka. John Ongmans fru Hanna har gett ett exempel på det:

”Vi hade många underbara bönhörelser inom familjen. En gång, då vi satt vid middagsbordet, fick jag se att lille Erik var något igensvullen i halsen. Jag sade med mycket bekymrad röst till min man: ‘Men far, ser du Erik har påssjukan!’

Min man lade bort kniv och gaffel och sade: ‘Det skall Gud ta bort!’ Han lade sina händer på båda sidor om den lille fyraåringens hals och bad en tyst bön. Då han slutat och började äta igen, såg jag på Erik och till min stora förvåning fann jag att inte en tillstymmelse av påssjukan var kvar. Det var ögonblicklig hjälp”.

John Ongman var ända in i sin ålderdom i full verksamhet på de områden dit Guds kallelse fört honom. Fredagen 27 februari 1931 hade han hållit sina lektioner på Missionsskolan och lade sig på kvällen att sova. På lördagsmorgonen vilade han litet längre än vanligt och pratade med sin fru.

Hon höll på att tända en brasa i kakelugnen, då hon plötsligt fick höra ett rosslande ljud från sin mans säng. Hon skyndade dit, men då hade hans ande redan lämnat kroppen för att gå hem till Gud. Han somnade in utan sjukdom eller dödskamp, 85 år gammal. En härlig övergång för den gamle troskämpen.