Många författare har präglats av kristen tro och tradition

Den svenska litterära kulturen har under århundraden varit genomsyrad av kristna evangeliskt-lutherska tankestrukturer. Av naturliga skäl tänker vi då på det som uttryckts i Luthers skrifter, men det bör nog tilläggas att även medreformatorn, vännen och den storligen begåvade professorskollegan i Wittenberg, Philipp Melanchthon, också bör nämnas i sammanhanget.

Hans författarskap har också format den ”lutherska” traditionen.

När det gäller svenskt författarskap av senare snitt kan det vara på sin plats att betona att ett otal av författarna har präglats av kristen tro och tradition, inte minst i vår nordiska evangeliskt-lutherska tappning.

Ibland har framställningarna tydligt andats traditionell kristen övertygelse, där tron har varit en del av både personlig övertygelse och ”det självklara i tiden”, det som inte alltid formuleras just därför att det ses som självklart.

Men ibland har framställningar formulerats i opposition till det ”självklara”. Alla texter, och därmed även de som exempelvis är formulerade i kritisk oppositionell ton i förhållande till det traditionella, såsom till tro i luthersk form, kan inte fullödigt förstås om man inte har kunskap om det som författarna är kritiska emot, även om det må vara en nidbild av det verkliga eller det livsåskådningsmässigt ”självklara” i tiden.

Man kan i det läget och i anakronistisk anda lätt få uppfattningen att det inte är det ”självklara i tiden” som präglat tiden, utan kritiken, vilket alltså inte är fallet. Det ”självklara” har naturligtvis varit det självklara för de allra flesta.

Om vi kort omnämner några i den svenska författarskaran finner vi de som uttryck sig kritiskt mot klassisk kristen tro, såsom Viktor Rydberg (1828–1895).

Jesus var för honom en idealmänniska, men inte gudomlig. Rydberg avvisade därmed både treenighetsläran och Kristi gudom (”sann Gud, sann människa”), vilket bland annat kom till uttryck i hans skrift Bibelns lära om Kristus (1862).

Rydberg stod tydligt i liberalteologisk tradition och kunde utifrån denna, med självklarhet, inkorporera bibliska teman i sitt författarskap, såsom i den dikt ur Vapensmeden (1891) som omarbetades till den älskade julpsalmen ”Betlehems stjärna”, det vill säga ”Gläns över sjö och strand” (SvPs 134), som tonsattes av Alice Tegnér: ”Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem.”

En klassisk svensk författarinna, Selma Lagerlöf (1858–1940), beskrivs av Sven Danell på följande sätt: ”Hon liknar på sätt och vis den präst som hon själv en gång berättar om och vars budskap egentligen var detta att det är Gud som styr och att därför godheten och kärleken segrar till sist.”

Hon hade, liksom Rydberg, ibland svårt att formulera sig på det sätt hon önskade. På ett papper man fann i kvarlåtenskapen hade hon nedtecknat: ”Gode Gud, hjälp Selma Lagerlöf! Kristus Jesus, kom och hjälp mig och säg vad jag ska skriva!”

I sin kontakt med väninnan Ida Bäckman gav hon uttryck för en längtan efter helgelse och ett personligt möte med Jesus. Till en annan väninna skev hon 1899: ”Jag tror på Gud mer än jag någonsin gjort förr, men jag tror ej på präster.”

I en modern doktorsavhandling har författarinnan skrivit att Lagerlöf ”på ett genomgripande sätt, medvetet eller … omedvetet, ger uttryck för bärande drag i en klassisk lutherdom”. Andra menar dock att Lagerlöf rör sig mer i en allmänkristen kontext och att det inte är en specifikt luthersk tolkning som kan påvisas. Men självfallet levde Lagerlöf i svensk-luthersk samtid.

En bön formulerad i Körkarlen (1912) har blivit klassisk: ”Gud, låt min själ komma till mognad, innan den ska skördas!” Hon tilldelades nobelpriset i litteratur 1909.

Akademiledamoten Hjalmar Gullbergs (1898–1961) författarskap har många bottnar och hans liv fick ett tragiskt slut. I delar av hans produktion kan man emellertid finna tydliga kristna teman, såsom i delen Själamässa i En främmande stad (1927).

Den inleds med orden: ”När jag går härifrån, sker det på hans befallning. Han som är av evighet behöver mig måhända någonstans på annat håll till något jag ej vet.”

I Sonat från 1929 kan vi läsa dikter som ”Ur djupet av min själ”, ”Långfredag”, ”Saulus”, ”Mästaren” och den utmanande ”Jag ska göra er till människofiskare”.

I den sistnämnda menar sig Gullberg fånga in en oro eller tvekan i fiskarbrödernas och de blivande lärjungarnas tankevärld. Dikten avslutas med orden: ”Att fånga människor gör oss inte mätta, det är ett vanskligt yrke vi ska få. Vi väntar inte något gott av detta. Men han som gick förbi befallde så.”

Senare i författarskapet kom exempelvis Andliga övningar (1932) och Fem kornbröd och två fiskar (1942).

Per Lagerkvist (1891–1974), nobelpristagare i litteratur 1951, är ett annat exempel på en svensk författare som i sin själskamp, som tydligt är påverkad av tidens kristendomskritik, kopplar till en kristen föreställningsvärld. Han växte upp i ett pietistiskt kristet präglat hem i Växjö.

När han tänkte tillbaka formulerar han orden: ”Nu vänder mor sitt bibelblad och följer skriften rad för rad, där Herrens gärning träder fram så dunkel, allvarsam. Men när hans ord syns alltför stort och alltför väldigt det han gjort, då sitter hon i skymningen och finner frid i den.”

En del kom att skifta inställning och finna tron, såsom August Strindberg (1849‒–1912). I ett av sina sista verk Ensam, skrev han: ”Tron är mitt lokalbatteri.”

Känd för många är texten på hans gravstenskors: ”O crux ave spec unica”, det vill säga ”Var hälsad kors, mitt enda hopp.”

Den av många älskade Bo Setterlind (1923–1991) var öppen med sin kristna tro och är bland annat representerad i Den svenska psalmboken med tio originalpsalmer, såsom ”Det finns en väg till himmelen” (SvPs 303), samt med en bearbetning (”Ge Jesus äran”, SvPs 17).

Många andra författare i vår svenska historia skulle kunna omnämnas, hos vilka bildspråket och tankemönstren tydligt kopplar till kristen tro. Det gäller även mer sentida författare, såsom Ylva Eggehorn (f 1950) och vår senaste nobelpristagare i litteratur, Tomas Tranströmer (1931–2015).

Tranströmers dikt ”Romerska bågar” har betecknats som en ”ovärderlig skatt för den andlige sökaren”. Andra skriver att hans poesi ”öppnar vägar för tro”. Han har hänvisningar till Gud, Lasarus och Judas och brukar ord som gudstjänst, förbön och ikoner i sitt diktarskap.

I Contemporary poetry review beskrivs han av Bill Coyle som en kristen poet. Både tematiska och konkreta kopplingar till bibeltexter och kyrka finns naturligtvis även hos andra kända utövare inom kultursfären, såsom hos Ingemar Bergman.

Utan kunskap om biblisk världsbild och kristen tro blir väsentliga delar av det kulturella arvet obegripligt. Om vi inte talar om detta eller förmedlar det till kommande generationer kommer vi som land att utarmas, både kulturellt och existentiellt.