Väckelserörelser under 1800-talet som praktiserade helande genom tro, och rörelser där tungotal förekom, kallas i dag ”pre-pentekostala rörelser”. De uppvisar en spiritualitet som föregriper 1900-talets pingstkarismatiska kristendom.
Och förkunnelse om helande spreds i vida kretsar under 1800-talet genom bland annat den lutherske pastorn Johann Christoph Blumhardt (1805–80).
I den förra artikeln berättade vi om Edward Irving (1792–1834) och den katolsk-apostoliska kyrkan. Dessa utgjorde en ”pre-pentekostal rörelse”. En annan sådan uppstod kring Johann Christoph Blumhardt.
Denne var präst den evangelisk-lutherska kyrkan i Württemberg vid mitten av 1800-talet. Kring honom uppstod en dramatisk väckelse, som även påverkade Sverige. Här inspirerades bland annat Waldemar Rudin (1833–1921), som var hovpredikant och föreståndare för EFS hednamission åren 1862–69, samt Ebba Boström (1844–1902), som grundade Samariterhemmet i Uppsala.
Johann Christoph Blumhardt tjänade i den lutherska församlingen i Möttlingen i dåvarande kungariket Württemberg, i sydvästra delen av det som i dag är Tyskland. Han föddes i Stuttgart, samtidigt med kejsar Napoleons intåg i staden 1805, och växte upp i en gudfruktig familj. Han kom snart i kontakt med väckta pietistiska kretsar i Stuttgart.
Vid tiden efter Napoleonkrigens slut blev missionsintresset allt starkare i dessa delar av Tyskland och i det närliggande Schweiz. Blumhardt följde med uppmärksamhet den stora Basel-missionens verksamhet och beslöt sig för att studera teologi vid det berömda universitetet i Tübingen.
Efter avslutade teologiska studier och ordination i Württembergs evangelisk-lutherska kyrka arbetade han som komminister och lärare vid missionsskolan i Basel. Så småningom växte dock hans önskan om att tillträda en kyrkoherdetjänst, och efter giftermål kallades han 1838 av den kungliga regeringen i Württemberg till en sådan i byn Möttlingen.
Möttlingen hade bara 500 invånare, men bland de föregående kyrkoherdarna fanns flera framstående förkunnare och teologer, bland annat Christian Gottlob Barth (1799–1862).
Efter ankomsten till Möttlingen kom Blumhardt i kontakt med ett mycket märkligt och, som det tycktes, omöjligt själavårds- och sjukdomsfall. År 1840 hade bagardottern Gottliebin Dittus (1815–72) för första gången hemsökts av oförklarliga kramper, blödningar och vad som kallades ”andeuppenbarelser”. Bland annat hände det att små järnstänger trängde fram ur Gottliebin Dittus kropp. Hon åt också olika slag av järnskrot utan att skadas.
Den medicinska expertisen förklarade fallet omöjligt att bota, och fler och fler kom fram till uppfattningen att sjukdomen inte var ”naturlig” utan att det var frågan om en demonisk besättelse.
Blumhardt, som studerat psykologi i Tübingen och dessutom var bekant med Basel-missionärernas upplevelser av liknande situationer, började 1842 sin andliga kamp för flickans befrielse från demoniska makter. Den dramatiska kampen utkämpades genom bön, fasta och bibelläsning och tog cirka två år. Skeendet finns detaljerat återgivet i den bok som Blumhardt efter befrielsen skrev på basis av brev och dagboksanteckningar.
Befrielsen skedde efter att flickan över sina läppar fått fram orden: ”Jesus har segrat! Jesus har segrat!” Alla ryckningar, kramper och andra uttryck försvann sedan lugnt och stilla, och Gottliebin Dittus var fullständigt återställd.
Så småningom kom också information fram om hennes bakgrund. Hon och henens syskon hade efter föräldrarnas död anförtrotts åt en fostermor, som praktiserade ockultism. Första delen av 1800-talet dominerades av romantiken som kulturströmning och i den ingick ibland ett starkt ockult intresse.
Några år efter sitt helande blev Gottliebin Dittus föreståndare för Möttlingens barnhem och flyttade sedan med familjen Blumhardt till Bad Boll. Där gifte hon sig med en dansk medarbetare till Blumhardt och fick med tiden tre söner.
Händelsen gjorde ett oerhört starkt intryck på byinvånarna, men också på hela det samtida Tyskland. Folk från de omgivande landskapen och städerna började vallfärda till Möttlingen, och det var många gånger 4 000–5 000 personer närvarande vid söndagens gudstjänster. Omvändelser och uppseendeväckande helanden följde nu slag i slag. Till de mest kända fallen hör diktaren Edouard Mörike.
Blumhardt utvecklade ett omfattande skriftställarskap, där han på ett sakligt och vetenskapligt sätt dokumenterade väckelsens omfattning och uttryckssätt och den evangeliska teologi som han själv förkunnade.
År 1852 förvärvade Blumhardt ett stort kurhotell i Bad Boll från kungen av Würtemberg. Detta blev härefter centrum för hans verksamhet. Blumhardt behöll sitt prästämbete men befriades från kyrkoherdetjänsten. Vid kurhotellet i Bad Boll förenade han förbön för sjuka med hälsokost och regelbundna gudstjänster.
Såväl väckta som nyfikna, kända som okända, från stora delar av Europa sökte sig under de kommande årtiondena till Blumhardts kurhotell i Bad Boll. Inflytandet spred sig så småningom även till USA, där Blumhardts verksamhet blev en förebild för många andra som ville förena helande, helgelse och ett sunt liv.
I Sverige inspirerades bland annat Samariterhemmet i Uppsala av Blumhardt.