Lägg märke till det här: När satan angriper bönen, så angriper han själva bönens hjärta. Av bibelordet kan vi förstå att han kommer att angripa tron. ”Men ska Människosonen finna tron på jorden när han kommer?”

Jag sa, att tron är bönens hjärta, och jag tror att vi ska stanna till vid den bilden. Det är så med oss, att när tron är levande, då känns det lätt och härligt att be. Men när tron tar skada, då är det omöjligt att be länge. För vad är det som ger kraft till vår bön om inte tron? I liknelsen om änkan och domaren är det den undergörande tron det talas om. Har du fått bönesvar, så har du antagligen varit med om en undergörande tro. För bönesvar är ofta under. Hur ofta ser man inte att satan nått sitt mål och lyckats undergräva tron på bönens makt? Det finns de som går på bönemöten för att pastorn ska se att de är där, eller för att samvetet säger dem att de ska gå dit så att Gud ska se att de är där. Men de går inte dit därför att de tror att de kommer få något svar på sina böner.

Tänk om vi trodde på det vi säger att vi tror på. Skriften säger, att där två eller tre är samlade i Jesu namn, där är han mitt ibland dem. Tänk er att ni skulle få höra att Jesus från Nasaret personligen och fullt synlig skulle vara med på nästa bönemöte, och att var och en som hade något att be honom om var välkommen dit. Tror ni att folk skulle komma till bönemötet den kvällen? Ni kan vara helt säkra på att mängder med människor skulle komma. Många skulle säga: ”Nu har jag min chans, nu ska jag möta Jesus, nu ska jag försöka röra vid honom.” Så skulle man tänka. Men vet du då inte att han är här varenda gång vi möts? Nej, det är det du inte tror. För om du trodde det, då skulle du – om du bara hade möjlighet – alltid vara med på bönemötena.

Du som går och lyssnar på predikningarna men tycker att bönemötena är mindre viktiga skulle säga: ”Det får gå hur det vill med predikningarna, men på bönemötena måste jag vara med.”

Saken är den, att vi inte tror på bönens makt. Satan har avfyrat ett skott som skadat självaste grundvalen i vårt böneliv. Det är inte en levande sanning för oss att Jesus är mitt ibland oss när vi samlas för att be. Detsamma gäller för den enskilda bönen. Om du verkligen trodde att du, när du vaknar och ber din morgonbön, har besök av Jesus, så skulle du inte be lika slentrianmässigt som du brukar göra. Om du var övertygad om att han satt vid din sida när du ber, så skulle du be mycket mer levande än du gör nu. Saken är den att tron är under attack, och då är bönen skadad i själva roten.

Ibland händer det att en växt börjar vissna. Bladen gulnar och hur väl man än sköter om den är alla försök att få den att återhämta sig utan resultat. När till slut allt hopp är ute och man rycker upp plantan, kan det hända att man får syn på en mask som ätit sig in i roten och nu sitter där likt en triumferande segerhjälte. Otron är en sådan där mask som tränger sig in i det fördolda livet hos kristna, och i det tysta livnär sig på de små och finare delarna hos det andliga livets planta. När den sedan ätit sig in i plantans hjärterot, tron på Gud, är förstörelsearbetet fullbordat. Kanske man vid en dödsbädd eller ett öppet avfall från Gud får se orsaken till att det andliga livet, och särskilt bönelivet, tynat bort: det fanns otro i hjärtat. Om vi släppt in otro i vårt hjärta är det med vår bön som det är med en människa som har hjärtfel. När hjärtat tagit skada är hela människan sjuk. Ena ögonblicket kan hon känna sig så stark, och i nästa ligga där döende. En människa, vars tro är angripen, lever ett sådant där uppochner-liv.

Det är inte underligt att det i våra dagar är dåligt ställt med de troendes bön, när man diskuterar huruvida man ska tro på under eller ej. Ja, får man inte tro på under, då kan man lika gärna låta bli att be.