Keith Green föddes i New York 1953. Han växte upp i en musikalisk familj och fick redan som elvaåring sitt första skivkontrakt.
Men trots att han som barn spåddes en lysande framtid inom musikbranschen tog hans artistkarriär aldrig riktigt fart. I stället fick hans liv en annan inriktning när han som 15-åring rymde hemifrån.
Keiths sökande efter mening drog in honom i den framväxande hippekulturen, där exprimenterandet med sex, droger och österländska religioner blev en del av hans vardag. Men efter en dålig ”tripp” bestämde sig Keith för att ge upp drogerna och började alltmer intressera sig för trosfrågor.
Keith läste Nya testamentet och fascinerades av Jesu liv och budskap. I slutet av tonåren träffade han en tjej som hette Melody. Likt Keith var hon en andlig sökare, och hon delade också hans passion för musik. De gifte sig och vid 22 års ålder kom de till tro på Jesus.
Keith beskrev hur han innan han blev en kristen ”varit förlorad som i en fantasi innan Guds kärlek bröt igenom”.
Keith hade alltid burit på en dröm att slå igenom som artist, men efter att han gav sitt liv till Jesus menade han att han behövde vara villig att ge upp den drömmen – med insikt om att han kanske aldrig skulle spela offentligt igen.
Men en tid efter att han ”dött bort” från sin dröm om kändiskap upplevde Keith att Gud kallade honom att ta upp musiken igen. Han började, tillsammans med Melody, skriva nya låtar, denna gång med texter som handlade om deras nyfunna tro på Jesus.
De utmanande och Jesuscentrerade texterna gick hem, och Keiths skivor kom att toppa de kristna albumlistorna. Keith såg sig dock numera inte som en artist först och främst, utan som en lärjunge till Jesus.
Keith och Melody öppnade sitt hem för sökande människor, och när det inte längre fanns rum i deras eget hus använde de pengarna de tjänat från skivförsäljningen till att köpa loss grannhuset och hyrde sedan ytterligare fem hus i samma område för att ta emot alla gäster.
De som kom hade ofta en trasig bakgrund: hemlösa, prostituerade, hippies, missbrukare, gravida tonårstjejer och bikers flyttade in i husen. Många av dem valde att ta emot Jesus och deltog regelbundet i de bibelstudier som paret Green höll i.
Keith Greens beslut att följa Jesus var radikalt – för honom var det allt eller inget. Han började också efter ett tag känna sig alltmer obekväm med att ta betalt för sina konserter. Evangeliet skulle vara gratis, menade Keith, och därför bestämde han att alla konserter skulle ha fritt inträde.
Hundratusentals skivor skänktes bort till fångar på landets fängelser, och alla andra fick köpa skivorna till det pris de hade råd att betala.
Efter att ha följt med Loren Cunningham, grundaren av missionsorganisationen Ungdom med uppgift (Youth with a mission), på en missionsresa fick Keith på allvar upp ögonen för missionuppdraget. Han började efter det utmana kristna att ta missionbefallningen på allvar och turnernade runt hela USA tillsammans med Cunningham för att väcka landets kristna för världens nöd.
Likt en modern Johannes döparen utmanade Keith alltid sina konsertbesökare att omvända sig och börja leva som de sade att de trodde. Keith själv trodde att han skulle ha blivit en kristen tidigare om det inte hade varit för det hyckleri bland kristna som han hade stött på under sin uppväxt.
Efter några års turnerande växte en längtan fram i Keith att återigen gå ut på gator och fängelser, precis som Melody och han hade gjort när de var nya i tron. Han ville resa mer i mission, ha konserter på sekulära klubbar och sträcka sig utanför kyrkans väggar.
Men han skulle aldrig få den möjligheten. Den 28 juli 1982 satte sig Keith i ett mindre flyplan med två av sina barn och åtta andra medpassagerare. Planet kraschlandade och alla passagerare dog. Keith Green blev endast 28 år gammal.
Han levde ett kort men passionerat liv för Jesus. Han var en begåvad musiker, men hans arv till världen var kanske inte först och främst hans musik utan hans kompromisslösa efterföljelse och kärlek till Jesus.
I allt han gjorde pekade Keith på Jesus och gav honom äran: ”Jag vill bara bygga Guds rike och se det växa, inte mitt eget. Om någon skriver en fantastisk dikt så är det ingen som lovordar pennan de använt – de lovordar den som skapat dikten. Jag är bara en penna i Herrens hand. Lovprisa inte mig, prisa honom!”