Karismatisk rörelse motade revolutionens ateism

Den franska revolutionen 1789 och Napoleonkrigen 1799–1814 hade en stark effekt på det kulturella och religiösa livet i Europa. Reaktionen mot revolutionens ateism och politisering ledde i början av 1800-talet till en våg av nytt intresse för religiositet och apokalyptik.

Ur denna jordmån spirade en pentekostal väckelserörelse, där tungotal, världsmission och tron på Israels återupprättelse förenades.

Den politiska omvälvningen i Frankrike 1789, ”den franska revolutionen”, ledde snart till en grundläggande omdaning av den katolska kyrkans roll i det franska samhället. Makten över kyrkan övergick från påve, kung och prästestånd till en nationalförsamling. Efter hand koncentrerades makten till små grupper med antikyrklig och antikristlig politisk agenda. Alla präster som inte var villiga att acceptera landets nya författning avsattes.

Detta ledde till att cirka 30 000 präster, vilka hellre ville lyda påven än den nya staten, flydde ut ur landet eller gick under jorden. En våldsam förföljelse drogs i gång samtidigt som krig bröt ut. Mellan 2 000 och 5 000 präster avrättades under de följande åren.

Under det så kallade nationalkonventets tid, 1793–94, drev de antikristliga krafterna igenom ett fullskaligt avkristningsprogram. År 1794 firades gudstjänst offentligt endast i 150 av Frankrikes 40 000 pastorat.

Även om den våldsamma förföljelsen snart upphörde proklamerades 1795 ”den religiöst neutrala staten”. Kyrkan blev egendomslös och upphörde offentligt att existera; den fanns endast som privat sammanslutning. Klockringning, processioner och präster i ämbetsdräkt utanför kyrkorummet förbjöds.

Förföljelsen av den katolska kyrkan och den uttalade kristendomsfientligheten hos de nya franska regimerna föranledde över hela Europa en våg av apologetisk litteratur. Det nya tänkandet inspirerade i sin tur en ny kulturströmning, romantiken. Romantikens anhängare uttryckte från första början sin positiva inställning till religiösa företeelser och så småningom även till övernaturliga sådana i allmänhet.

Försvar för tradition, religion och känsla skulle återkomma i många av de apologetiska skrifter som såg dagens ljus under de kommande decennierna.

Strävan efter att finna en ny fast punkt och att försöka hitta lösningen i det förflutna snarare än i framtiden gynnade kristendomen på bred front. En mängd förnyelse- och väckelserörelser såg nu dagens ljus i Europa. En del av dessa hade en katolicerande orientering, medan andra byggde vidare på arvet från 1700-talets protestantiska väckelserörelser.

En av de märkligaste var den som uppstod kring Edward Irving (1793–1834). Han var pastor i Church of Scotland, det vill säga den skotska presbyterianska statskyrkan, och förkroppsligade på flera sätt den nya tidsandan. Samtidigt hämtade han sin näring i den brittiska väckelsetraditionen.

Edward Irving blev 1822, vid 29 års ålder, pastor i en av Church of Scotland’s församlingar i London. Irving hade ett tidsenligt utseende, det vill säga långt hår och skägg, som de romantiska poeter han beundrade. Predikosättet var dramatiskt och populärt och drog allt större skaror.

Berömmelsen ledde till att han 1824 blev kallad att predika vid en konferens som anordnades av Londons Missionssällskap. Irvings predikan blev en chock för sällskapet genom sin radikalitet. Hans budskap innebar starten på en helt ny typ av mission och evangelisation.

Irving gick bibelteologiskt till väga och målade upp den nytestamentliga missionsstrategin som den enda rätta. Missionärer borde, precis som apostlarna, sändas ut utan några synliga hjälpmedel och utan mänskligt stöd. De måste bygga sin mission och evangelisation på tro på Gud allena – bara genom tro kan Gud bli ärad.

Det var tro på Jesus Kristus som skulle spridas, därför gjorde Kristus apostlarna till trosmissionärer. Tro måste därmed vara den styrande principen i all kristen mission, menade Irving. Tro innebär förtröstan på Gud för både andliga och materiella behov. Varför skulle apostolisk mission behöva stöd av byråkratiska organisationer och världsliga metoder?

Irvings radikala kritik gav honom snabbt lärjungar. De utvecklade hans tankar till en övergripande kritik av den typ av missions- och bibelsällskap som blivit vanliga i Storbritannien och som hade en välgörenhets- men sällan väckelsekaraktär.

En effekt som Irvings förkunnelse snabbt fick var att bön och bibelstudium blev viktiga inslag vid missionssällskapens sammanträden.

Irvings predikningar om att återgå till apostoliska mönster fick således konsekvenser när det gällde mission. Trosmission blev ett viktigt inslag i många av de missionsinitiativ som togs i Storbritannien under 1800-talet.

År 1835 startade George Müller sitt berömda barnhem i Bristol, där tro och bön blev de viktigaste tillvägagångssätten när pengar och materiella ting inte räckte till. Müller var påverkad av den trosatmosfär som spritt sig genom Irvings förkunnelse.

George Müllers princip om att leva i tro togs vidare upp av Hudson Taylor och gjordes av honom till grundprincip för China Inland Mission 1865. China Inland Mission hade inget missionssällskap som bas utan stöddes av de individer som överlåtits sig till att be för missionärerna.

Trosmission var dock inte den enda frukten av Edward Irvings radikala förkunnelse om att kyrkan måste återvända till apostoliska mönster om den skulle lyckas med sitt uppdrag. År 1826 publicerade Irving boken Babylon and infidelity foredoomed of God. Huvudbudskapet i skriften var att Jesus Kristus snart skulle komma tillbaka i härlighet och majestät.

En vanlig uppfattning bland protestanter i Storbritannien vid denna tid var Jesus Kristus skulle komma tillbaka efter tusenårsriket; tusenårsriket skulle inträda efter det att evangeliet framgångsrikt predikats i hela världen. Detta synsätt kallas vanligen postmillenialism. En annan uppfattning, som särskilt fanns företrädd i den tidiga kyrkan, innebar att Jesus Kristus skulle komma tillbaka före tusenårsrikets inbrott; detta brukar kallas premillenialism.

Denna uppfattning blev nu genom Irving och hans lärjungar åter predikad. Premillenialismen medförde ett ökat intresse för Bibelns profetior om den yttersta tiden och en större förväntan på Jesu Kristi andra tillkommelse. Irvings lärjungar började snart publicera en profetisk tidskrift, The morning watch (Morgonväktaren), där man explicit hävdade att Jesu tillkommelse inte bara var osynlig utan bokstavlig och fysisk.

Edward Irvings eskatologi och missionsstrategi förde honom allt närmare en annan central del av apostolisk nytestamentlig kristendom, nämligen förekomsten av övernaturliga manifestationer genom den helige Ande. Den vanliga uppfattningen bland protestanter i Storbritannien i början av 1800-talet var att mirakulösa manifestationer av Anden tillhörde det förflutna.

Under våren 1831 samlade Irving mellan 600 och 1 000 personer dagligen till bön om en återupprättelse av Andens gåvor. I april 1831 började olika manifestationer av Andens gåvor ske i Irvings församling i London. Fler och fler började tala i tungor, och Irving beslöt i oktober 1831 tillåta tungotal i offentliga gudstjänster.

Som en följd av detta började nu tungotal, uttydning av tungotal, profetiska tilltal och helanden förekomma vid de offentliga gudstjänsterna. Fyrtiosex mirakulösa helanden rapporterades bland Irvings lärjungar i England under de kommande åren. Även om det kyrkosamfund som nu kom att bildas, Catholic Apostolic Church (Katolsk-Apostoliska kyrkan), aldrig blev stort ifråga om medlemsantal, så väckte dess återupplivande av Andens gåvor stor uppmärksamhet.

Catholic Apostolic Church bildades av Edward Irving efter det att han hade blivit avsatt som pastor och predikant i Church of Scotland. Den nya kyrkan utvecklades i en för Irving ofördelaktig riktning och han tvingades snart träda tillbaka som ledare. En tid efter detta blev Irving sjuk efter ett fall och avled snart därefter, i Glasgow, vid 42 års ålder (1834).

Sambandet mellan Irving och 1900-talets frambrytande pingstväckelse var länge höljt i dunkel. Forskning under senare decennier har emellertid kunnat kartlägga detta. Irving formulerade det samband mellan tungotal och dop i Anden som kom att känneteckna den tidiga pingstväckelsens förkunnelse och praktik i början av 1900-talet.

Tre av den tidiga pingstväckelsens förgrundsgestalter läste och påverkades av Edward Irving: John Alexander Dowie (1847–1907), A J Gordon (1836–1895) och Charles Parham (1873–1929).

Dowie och Gordon var helandepredikanter i USA i slutet av 1800-talet. Dowie grundade 1901 Zion City, en ny stad i Illinois, strax norr om Chicago, och en kyrka med ett liknande namn som Irvings, Christian Catholic Apostolic Church. Från Zion City kom flera banbrytande pingstpionjärer, bland annat John G Lake (1870–1935) och F F Bosworth (1877–1958).

Lake grundade 1908 Apostolic Faith Mission of South Africa, som är den äldsta och största sydafrikanska pingstkyrkan.

Charles Parham förestod den bibelskola i Topeka, Kansas, där Anden föll i början av 1901 och där pingstväckelsens historia på allvar tog sin början. Parham läste om och refererade till Irvings tro på tungotalet såsom ett tecken på dop i Anden, en av Andens gåvor och en gåva som inte upphört.