Johannes Botvidi – kunglig biktfar och stormaktsbiskop

Bland de stora biskoparna inom Svenska kyrkan under 1600-talet finner vi Johannes Rudbeckius (1581–1646), en stark förespråkare av folkundervisning som grundade vårt första gymnasium, men även den svenska folkbokföringen.

En annan var Johannes Botvidi (1575–1635), Gustav II Adolfs biktfar och senare biskop i Linköping.

Norköpingssonen Botvidi inledde sina studier i Linköping. De fortsatte i Söderköping, Vadstena och Stockholm innan han år 1600 skrevs in som student i Uppsala.

Det blev uppenbart att Botvidi hade stor studiebegåvning och genom ekonomiskt stöd kunde han år 1603 fortsätta sina studier vid universitetet i Marburg och året därpå i Rostock, samma år som han prästvigdes i Uppsala.

Botvidi önskade fortsätta sina studier och genom stipendium möjliggjordes detta vid akademier i Tyskland, Holland och Frankrike, men också i London och Köpenhamn.

Det var under denna tid Botvidi påbörjade sitt författarskap. År 1605 publicerade han en utgåva av Laurentius Petris skrift mot dryckenskap, vid sidan om en bibelutläggning i samma ärende.

År 1613 lät han publicera en räknelära, och året därpå en översättning av en skrift av Martin Luther om att upprätta kristliga skolor.

Botvidi återvände hem till Sverige 1616, efter Gustav II Adolfs kallelse att bli dennes biktfar. Kort därefter utnämndes Botvidi till hovpredikant.

Han kom att utge kommentarer till psaltarpsalmer och biträdde bland annat Rudbeckius vid arbetet med en ny bibelöversättning, som kom benämnas Gustav II Adolfs kyrkobibel.

Den 12 oktober 1617 förärades Botvidi doktorsgraden vid en promotion i Uppsala domkyrka, detta tillsammans med ärkebiskop Petrus Kenicius, strängnäsbiskopen Laurentius Paulinus Gothus och Johannes Rudbeckius (då hovpredikant).

Tillfället var unikt eftersom det var den första teologie doktorspromotionen som genomfördes vid Uppsala universitet. Den sågs som en markering. I Sverige fanns nu ett universitet jämbördigt med kontinentens protestantiska akademier.

I inbjudan kunde man läsa att de fyra som skulle promoveras ”…genom trohet mot Gud och religionen, mot konungen och fäderneslandet, genom förståndsgåvor, lärdom och flit, insikt i den Heliga Skrift, genom föreläsningar, disputationer och predikningar äro i synnerhet förtjänta att av konungen utmärkas med en framstående hedersbetygelse.”

Botvidi utnämndes 1619 till Förste hovpredikant. I uppgiften ingick att vara kungens fältpredikant och senare även preses för det år 1621 tillkomna fältkonsistoriet (som var ett sorts domkapitel i fält) vari han kom att organisera den kyrkliga verksamheten inom armén.

Gustav II Adolf utfärdade 1621 krigsartiklar, som vi kan anta Botvidi varit med att ta fram. Målet med desamma var inte endast en sträng krigstukt, utan även en utökad religiös soldatvård.

En sann gudsfruktan skulle prägla manskapet. Tecken på motsatsen straffades hårt: ”Vilken som försmädar Herrens namn, drucken eller nykter, och bliver därtill vunnen med tre vittnen, han skall döden dö utan nåder”. Detta gällde även de som ”bespottade” Guds ord och sakramenten.

År 1631 fick Botvidi kungens fullmakt till biskoptjänst i Linköping. Det blev en kort ämbetsperiod, men under den värnade han inte minst kristendomskunskapen i stiftet. Nykterhet var en annan hjärtesak, även värnandet om fattiga. Till det från 1627 uppstartade gymnasiet i Linköping ordnade han med en boktryckare och ett tryckeri.

Botvidi utvaldes att officiera vid Gustav II Adolfs jordfästningsgudstjänst i Riddarholmskyrkan, Stockholm, den 22 juni 1634.

I sin likpredikan nämnde han att kungen gärna läste den heliga Skrift ”och påminde sig, huru Gud hade frälst honom från mycken farlighet” och att han ”lät hålla bönestunder i lägren afton och morgon … och tackade Gud för alla välgärningar med psalmer, lovsånger och andeliga visor.”

Botvidi själv dog ett drygt år senare. Inskriftstavlor på hans gravhäll återger Daniel 12:2–3 och Filipperbrevet 3: 7–11, en kantskrift 2 Timoteusbrevet 4:7–8: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds år mig...”

Det är en till synes värdig text för en lärd och from ortodox luthersk biskop under en händelserik svensk stormaktstid.