Folkväckelsens frukt var många förvandlade liv

Den kyrkliga väckelsen spreds i en kultur som på olika sätt sökte innesluta alla i socknens liv. Kulturen var utpräglat kyrklig och kyrkan stod fortfarande mitt i byn, som ett givet centrum.

Den hade inretts med altare och predikstol, och kanske med ett medeltida krucifix och en medeltida dopfunt. Tidevarv kom, tidevarv gick. Klockorna ringde samman sockenborna. Man möttes i glädje och sorg. Sången klingade. Blommorna doftade. Bilder och skulpturer väckte tankar till liv. Kyrkan omgavs av gravar för de som gått före. Släkten följde släktens gång.

Den evangelisk-lutherska tron var inte endast en ”örats tro”, som ibland har påpekats. Den var i god mening holistisk. Den omfattade hela livet och var för det stora flertalet livets självklara, meningsgivande och hoppfulla tolkningsnyckel.

Även efter jordbruksregleringarna genom storskifte (1757), enskifte (1803) och laga skifte (1827), då byarna splittrades genom att byns jord delades upp i ett mindre antal större jordbruksenheter och bebyggelsen flyttades ut till dessa, så möttes sockenborna fortsatt i sin sockenkyrka och på kyrkbacken efter gudstjänsten.

Kungliga författningar och kungörelser lästes upp och andra nyheter från när och fjärran förmedlades. Kyrkan var under lång tid fortsatt en självklar samlingsplats för socknens sociala gemenskap.

Regeln om årlig kommunion avskaffades dock 1863. Det hade varit krav för äktenskap, akademiska examina, vittnesmål inför rätta, utnämning till högre statliga ämbeten, med mera. Man önskade från statens sida kyrkotrogna medborgare.

Men allt fler önskade en starkare betoning på det inre livet än den som man fann i sin omgivning. Via pietistiska och herrnhutiska influenser lades en större tonvikt vid en personlig tillägnelse av Kristi försoningsgärning. Man ville se en personlig omvändelse och en kyrklig väckelse.

Med denna inriktning växte även en betoning på missionsarbete fram. Guds Ord accentuerades och, som tidigare omnämnts, såg redan på 1800-talets början Svenska Bibelsällskapet, Evangeliska sällskapet och andra gemenskaper dagens ljus, vilka eftersträvade en fördjupad bibelkunskap och en förnyelse av den kristna tron.

Inom den etablerade kyrkan fanns det en rad präster som vanns för den tidiga väckelsen. Bland dessa återfinns Lars Lindroth i Tölö (Kungsbacka), Jacob Otto Hoof i Svenljunga, Henric Schartau i Lund, Peter Lorenz Sellergren i Hälleberga (Nybro), Pehr Nyman och Mårten Landahl i södra och sydvästra Sverige, och Pehr Brandell och Lars Levi Laestadius i norr.

Många åkte långväga för att höra dessa präster predika. Än i dag finns drag av Schartaus förkunnelse i bekännelsetroget västsvenskt fromhetsliv och laestadiansk tradition återfinns likaså fortsatt, i olika varianter, uppe i norr – även på norsk och finsk sida.

I många fall innefattade väckelsens förkunnelse också en nykterhetsiver. Många i landet for vid denna tid illa av alkoholmissbruk, men många av dessa blev genom väckelsen räddade undan detta missbruk, vilket fick positiva effekter inom familjer och släkter, ja, för hela samhället.

Även mer säregna fenomen, såsom roparrörelsen, såg profiler träda fram. En av dessa var Helena Sofia Ekblom, kallad Predikare-Lena. Rörelsen kännetecknades av radikala och extatiska drag, oftast med ett bot- och bättringsbudskap. Den fick emellertid endast en lokal och begränsad betydelse.

Det ökade missionsintresset visade sig bland annat genom att Svenska Missionssällskapet bildades år 1835. Dess förste ordförande var greve Mathias Rosenblad, en man som kom att personifiera ett sammanflätat intresse för bibelspridning, den evangeliska saken och missionsarbetet. Han kom nämligen att återfinnas även som ordförande i Bibelsällskapet och Evangeliska sällskapet.

Missionsintresset gällde inte endast mission långt borta, i lappmarken norröver eller i andra länder långt söderöver, utan det gick hand i hand med satsningar på så kallad inre mission; på evangelisation, diakoni och kulturellt arbete, med mera.

Allt detta för att möta människors behov, men även de kristendomskritiska och sekulära uppfattningar som blev tydligt artikulerade under 1800-talets gång.

En stark företrädare för förnyelsen eller väckelsen genom den så kallade nyevangeliska rörelsen var lekmannapredikanten och författaren, Carl Olof Rosenius (1816‒1868).

Han samlade stora skaror och var luthersk-herrnhutisk i sin förkunnelse. I dess centrum stod rättfärdiggörelsen genom tron av nåd allena, synd och nåd, Jesus Kristus och hans verk. Tron var en personlig övertygelse, ja, en levande relation med Gud.

Rosenius utgav under lång tid den mycket spridda månadstidskriften Pietisten och var med och grundade Evangeliska-Fosterlandsstiftelsen (EFS). Länge var han en av Sveriges i utlandet mest spridda författare. I sitt förvärv förblev Rosenius kyrkan trogen, även om han hade många kritiska synpunkter på densamma.

Än i dag är representerar EFS lekmannaansvar och förnyelsesträvanden inom Svenska kyrkan. Rörelsen tog också initiativ till en rad missionsprojekt, bland annat i Afrika. I dess fotspår växte inte endast kyrkor fram, utan även skolor och sjukhus.

De i dag starkast växande lutherska kyrkorna i världen återfinns i de områden EFS varit – och fortfarande är – verksamma i (Etiopien och Tanzania).