Micael och Tina Lundin sitter vid köksbordet i sin lägenhet i Podgorica och hunden Wilma leker i bakgrunden. De har bott här i två och ett halvt år nu och det har blivit ett antal hundpromenader i den bergiga terrängen kring huvudstaden i Montenegro.

– Vi hade en speciell start här när pandemin kom efter ett halvår med tuffa restriktioner. Dessutom var det skakigt politiskt med ny religionslag och regeringskris, berättar Micael.

Montenegro – de svarta bergen – är ett relativt litet land på Balkan. För Micael började allt med en maning från Herren om att besöka landet, för 14 år sedan.

– Gamla kommunistländer har alltid funnits där på något sätt, säger den garvade missionären Micael med glimten i ögat.

När han kom till Montenegro besökte han en församling och tog kontakt med de pånyttfödda kristna grupper han fick vetskap om. Montenegro domineras av den Serbisk Ortodoxa kyrkan och det finns väldigt få väckelsekristna i landet.

– 1995 startade landets första protestantiska församling, berättar Micael.

När Micael bad och frågade Gud vad han och den församling han tillhör hemma i Örebro kunde bidra med på den här platsen fick han ett tydligt svar i sitt hjärta: ”Res upp ett förbönsstöd”.

– Det är väldigt tufft för de pånyttfödda kristna som finns, det kan hända att anhöriga bryter kontakten och det finns en stark hederskultur, berättar Tina.

Micael insåg snabbt att böneresor var en nyckel för att församlingen hemma i Sverige skulle engageras i förbönen och sedan dess har resor pågått årligen under de senaste tretton åren.

– Men jag kände ändå att någon dag kommer vi att bo här, säger Micael.

Det som Gud sade – att resa upp ett förbönsstöd – är också det som driver Micael i de kontakter han knyter över hela Balkan. Kopplingen med pastorer, församlingar och ledare över hela Balkan för att förenas i bön är central.

– Det första halvåret vi bodde här samlades vi med kristna från olika delar av Montenegro och bad tillsammans och det var en stor glädje, berättar Tina.

Sedan kom pandemin, men nu ska bönesamlingarna tas upp igen. Parallellt med glädjen över att vara på plats i Montenegro upplever paret också det motstånd som bekräftar vad de hört andra kristna på Balkan säga om just Montenegro.

– På många ställen finns det ”gamla brunnar” att gräva upp, men här har aldrig brunnarna grävts, säger Micael.

Vad han menar är att det här aldrig funnits någon väckelse där evangeliet brutit igenom.

– Det här är det tuffaste missionslandet vi har varit i, och då har vi ändå bott i Uganda, Tjeckien och Indien, säger Tina.

Hon medger att det rent praktiskt var tuffare i Indien där de hade fyra barn och upplevde allt kaos en storstad i Indien innebar. Men här förklarar hon det som ett andligt tryck som kan göra att taket känns lågt, eller som att gå in med huvudet i en vägg. Micael nickar instämmande.

– Trots att det finns så få kristna uppstår det mycket splittring och konflikter och det här vittnar flera om över hela Balkan, säger han.

– Det finns som en ande av isolering och separation. Det som är normalt hemma får man kämpa lite mer för här.

Men Micael och Tina har erfarenheter bakåt som gör att de gärna kämpar, inte minst tillsammans med andra troende över hela världen. Micael återkommer ofta till att nyckeln är intensiv bön för att se ett genombrott. Något de sett på nära håll.

– När vi bodde i Wien på 80-talet och smugglade biblar i specialbyggda bilar till Tjeckoslovakien trodde vi aldrig att vi skulle kunna bo där, det var helt stängt, säger Tina.

Men sedan på 90-talet när muren fallit blev Brno i Tjeckien deras hemstad under flera år. Micael minns hur bön över hela världen riktades mot att få se järnridån falla.

– Känslan var att det kommer vara kommunism för evigt, men plötsligt började det vända och jag är övertygad om att det var bön, säger han.

– Albaniens genombrott för evangeliet är ett annat väldigt uppmuntrande exempel, säger Tina.

Albanien, grannland till Montenegro, har i dag fler församlingar än det finns pånyttfödda kristna i Montenegro, förklarar Micael.

– Albanien har sina utmaningar, men det är en helt annan atmosfär och frihet där, säger han.

Deras inställning är att om det kunde hända då, kan det hända igen på Balkan.

– Men församlingen behöver mycket förbön för att resa på sig och stå emot den oförsonlighet och splittring som lätt vill ta över, säger Micael.

– Nu tror vi och ber att många över hela världen ska vilja engagera sig i förbön för ett genombrott på Balkan.