De hemlösas älsklingssång

Vi utgår från en psaltarpsalm i dag – en glad lovsång till Gud: ”Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen! Herren är hans namn, jubla inför honom, de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin heliga boning. Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka” (Ps 68, B2000). Den psaltarpsalmen är kanske någons älsklingspsalm.

Vilken är då de hemlösas älsklingssång? ”Barnatro”? ”Blott en dag”? ”Han är min sång och min glädje”? Nej, det är en annan sång, en sång som jag hört att vissa organister i Svenska kyrkan vägrar att spela. Samtidigt känner jag hemlösa och tilltufsade som vägrar att sjunga någon annan sång än just den.

Den är skriven av en sjöman, Fredrik Bloom, som blev omvänd och sedan tjänade bland annat som baptistpastor i Uddevalla men även i USA. Två av hans sånger har gått in i den svenska kristna folksjälen: ”Guldgrävarsången” och – just det – ”Pärleporten”.

Sången börjar så här: ”Som en härlig gudomskälla, rik och mäktig, djup och stor, är den kärlek, nåd och sanning, som i Jesu hjärta bor. Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in. Genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin” (Sv ps 235:1).

Jesus, ”full av nåd och sanning” (Joh 1:14), förlät och förlåter människors synder. Alldeles i början av sin tjänst mötte Jesus en lam man i Kapernaum och tillsade honom: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna” (Mark 2:5). Varför sade Jesus så? Varför sade han inte direkt: ”Res dig, ta din bädd och gå” (Mark 2:9)?

Var det så att den lame mannen fått sitt handikapp genom någon synd eller överträdelse? Var han en tjuv som en natt var uppe på någons tak för att stjäla och så råkade han ramla ner? Eller hade han i berusat tillstånd slagits med någon med denna katastrofala följd? Eller var han så bitter på grund av sjukdomen att det hade blivit en synd? Därför måste Jesus först tillsäga honom syndernas förlåtelse.

Jag tänker på kvinnan som vätte Jesu fötter med en flaska balsam och sina tårar. Hon kallades av folket för ”en synderska”. Denna kvinna får genom Jesus höra: ”Dina synder är förlåtna.” Folk ondgör sig och då säger Jesus: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som fått lite förlåtet älskar lite” (Luk 7:47–48).

En slavhandlare, John Newton, fick förlåtelse för sin smutsiga handel den dag han bad om förlåtelse och överlät sitt liv till Kristus. Som benådad skrev han en odödlig sång, som i dag sjungs över hela världen: ”Amazing grace” (Förunderlig nåd). ”Förundrad jag hör ett glädjens bud att syndare nåd han ger. Den blinde får sin syn, den fångne gör han fri när frälsningens under sker.”

Är det inte nästan som om man hör Newton och Bloom sjunga duett? Två sjömän som båda fått uppleva nåd.

Hos Jesus finns sanning och nåd. Han var ingen kärlekslös sanningssägare – och han var ingen sanningslös kärlekssägare. Han var full av både nåd och sanning samtidigt. Han kallade synden vid namn. Han kallade syndaren vid namn. En som har skuld och skam – alltså du och jag – behöver denna nåd, från en som säger oss sanningen.

”En gång som en jagad duva, som en sårad hjort jag var, men ett djupt förkrossat hjärta Jesus ej förskjutit har. Han har öppnat pärleporten...” Insikten om egen synd och skam leder i bästa fall till ”ett förkrossat hjärta”. Gud är ”nära dem som har ett förkrossat hjärta” (Ps 34:19; 1917) och förkastar inte ”ett förkrossat hjärta” (Ps 51:19). Nej, Gud bor hos dem, ja, ger dem nytt liv (Jes 57:15) och helar deras förkrossade hjärtan (Ps 147:3).

Förkrosselsen leder till en insikt om att man behöver ändra sitt liv, behöver förlåtelse – och, som genom ett under, finns förlåtelse.

”Under över alla under! Allt förlät han mig en gång. Om hans underbara godhet glad jag sjunger nu min sång. Han har öppnat pärleporten...” På söndagen med temat ”Förlåtelse utan gräns” ackompanjerar Bloom med att sjunga: ”Allt förlät han mig en gång.”

Redan psalmisten sade: ”Men hos dig finns förlåtelse” (Ps 130:4). Det blir så mycket tydligare i nya förbundet. Petrus, som själv fått så mycken förlåtelse, kan betyga, att ”var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn” (Apg 10:43). Paulus, som också fått mycket förlåtet, kan betyga för folket i Antiochia i Pisidien att ”det är genom honom som syndernas förlåtelse förkunnas för er” (Apg 13:38). Ja, skriver Paulus till vännerna i Kolosse: ”I honom är vi friköpta och har förlåtelse för våra synder” (Kol 1:14).

Aposteln Johannes, som också fått mycket förlåtet (att han begärt främsta platsen i himlen, att han övergav Jesus i Getsemane) kan försäkra: ”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd” (1 Joh 1:7).

Ett av mina starkaste ögonblick här i kyrkan har varit när jag ger den så kallade avlösningen: ”Om vi bekänner våra synder så är Gud trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet, och denna dina synders förlåtelse tillsäger jag dig på vår Herres Jesu Kristi befallning, i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.”

Och jag då vet att den som tar emot den avlösningen kanske är någon som i sitt gamla liv stulit, horat, bedragit, svikit, förrått, slagit, kanske till och med mördat. Varje gång får de – och vi – höra: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna” (Mark 5).

Så går vi som förlåtna och benådade vidare genom livets korta jordiska år på väg mot de förlåtnas slutdestination: himlen. ”När en gång i livets morgon till den gyll’ne port jag når, då för Jesu stora kärlek ock för mig den öppen står. Han har öppnat pärleporten...”

Vad är då pärleporten, som Bloom och de hemlösa så glatt sjunger om? Jo, den finns i himlen, ”det nya Jerusalem”, som har tolv portar och där varje port har en pärla – jaspis, safir, kalcedon, och så vidare (Upp 21:19–21). Genom dessa portar ska de frälsta tåga in (Upp 22:14).

Och då sjunger vi – ska vi träna på sången vi ska sjunga när vi går in genom pärleporten? ”Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in. Genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin.”