C S Lewis visar oss hur vi tar hand om tvivlarna

I sin bok Anteckningar under dagar av sorg skriver C S Lewis om sitt psykiska lidande till följd av hustruns död. I sina spridda, sorgtyngda redogörelser utforskar han mänsklighetens svaga natur.

Människan är tillfällig, flyktig och sårbar och lever ett liv fyllt av smärta. Ställd inför sin förlust hade Lewis – trots att han kanske var 1900-talets störste apologet – stunder där han tvivlade på att en god Gud verkligen existerar. Hans smärta vidhöll: ”Pekar inte alla prima facie-bevis [vid första anblicken; red anm] på just detmotsatta?”

Lewis berättelse står som en naken påminnelse om att ingen av oss är immun mot tvivel. För kristna är tvivel mångfasetterat gällande både ursprung och botemedel. Aldrig så mycket apologetisk kunskap kunde skydda Lewis från tvivel och sorg. Han kände till standardsvaren rörande problemen rörande ondska och lidande – han skrev till och med boken Lidandets problem!

Men intellektuella lösningar var inte vad Lewis behövde i dessa stunder. Inte så att hans argument hade förlorat sin rationalitet – de hade bara förlorat sin emotionella tyngd. Ställd inför hustruns död kändes de nu ihåliga.

Det Lewis behövde för att återuppliva sin tro var inte kraftfulla teistiska argument – dem hade han redan bemästrat. Han behövde förmågan att se igen, att lägga märke till anledningarna som bara månader tidigare hade verkat så övertygande.

I boken Om bön: Brev till en vän konstaterar Lewis det mänskliga behovet att uppmärksamma, ge akt på. I ord som slående för tankarna till Romarbrevet kapitel 1 skriver han: ”Vi kan ignorera Guds närvaro, men vi kan ingenstans undkomma den. Världen är uppfylld av honom. Han vandrar inkognito överallt. Och detta inkognito är inte alltid så svårt att genomskåda. Den verkliga mödan ligger i att minnas, att vara uppmärksam.”

I vår desillusionerade moderna värld, så plågad av tvivel, behöver vi upptäcka metoder som kan hjälpa dem som tvivlar att uppmärksamma Gud och den andligt mättade värld vi lever i.

Hur kan vi göra det? Här är fyra sätt.

1. Försök vara en orosfri närvaro

Den kristna tron är världsförändrande till sin omfattning och sitt anspråk. Därför kan det när tvivel dyker upp kännas som om en persons hela värld kommer i gungning. Tvivel genererar fruktan och osäkerhet, vilket i sin tur kan leda till ett mer intensivt sökande efter svar.

Kristendomen har naturligtvis en lång tradition av kritiskt ifrågasättande som vi kan utforska med dem som lider tvivlens kval. En del av gensvaret på tvivel kommer ofta att innehålla just ett mått av att undersöka kristendomens argument och belägg.

Men om strävan att kunna svara på våra vänners alla frågor blir till en förståndsmässig jakt på visshet, så kommer sökandet snart att bli en massiv, ångestfylld rundgång utan någon tydlig väg ut. Det desperata sökandet efter det absoluta beviset för att stilla fruktan kommer bara att ge näring åt ytterligare tvivel.

Detta ordinerar fel medicin till den sortens tvivel som Lewis plågades av i slutet av sitt liv. Och om din vän lider av något liknande så kommer inte detta tillvägagångssätt att hjälpa mycket. Det kanske snarare gör honom eller henne ännu mer skeptisk till medicinen.

Snarare än att låta dig själv dras in i detta vanvett som bara framkallar fruktan, försök utgöra en orosfri närvaro, i visshet om att Gud har kontrollen. Förtröstan på Guds suveränitet ger dig frihet att åtfölja din väns tankar och erbjuda ord av visdom och råd utan att känna behovet att obevekligt attackera tvivlen eller oförtröttligt svara på varje fråga.

Självklart finns det stunder när du behöver gräva ner dig i och utforska vissa frågor tillsammans med din vän, men du behöver också hjälpa till att ge akt på världen annorlunda.

2. Ta del av det heliga tillsammans

Vår moderna världs desillusion är inte fullständig. Det finns stunder av förtrollning och tjusning som även den mest nitiska naturalist måste kämpa för att avfärda, stunder när det heliga får oss att längta efter mer. Även den mest sekulära kultur upplever ett djupt behov att erkänna födsel, död och äktenskap som fyllt av djup mening.

Ta varje stund du kan att vandra in i dessa förtrollade stunder med din vän. Håll en baby, reflektera över miraklet och bräckligheten av ett nytt liv. Gå på bröllop och ge akt på innebörden av kärlek. Fira en högtid. Återuppliva gamla minnen, prata om livets flyktighet. Begrunda visheten och vad det innebär att leva väl.

För Lewis blev döden en orsak till tvivel, men i Bibeln ber Läraren oss att ”gå till sorgehus”(Pred 7:3). Kanske för att döden krossar illusionen om livets permanens, och konfronterar oss med frågor som vi inte har svaren på. Det ödmjukar oss.

Om vi tillåter det, kan begrundandet av dödens verklighet fokusera vår uppmärksamhet. Till sist, så småningom, är detta en väg genom tvivel och besvikelse och ut i att åter leva ett ”förtrollat” liv.

3. Promenera tillsammans.

Våra dagliga liv har frätts ner av effektivitetens och produktivitetens syra. I vårt samhälle finns ett ständigt driv att skynda på. Att sakta ner och ta en promenad kan få oss att öppna upp så att vi åter förmår uppmärksamma.

Bibeln säger att den skapade världen förkunnar för oss om Gud (Ps 19:1–6). Så ta en promenad med din vän. Njut av den friska luften. Förundras över ett vattenfall. Häpna över den stjärnbeströdda himlen. Ge akt på Guds majestät som breder ut sig till beskådande, och beskriv för din vän vad du ser.

I Lewis skönlitterära bok Helvetets brevskola tar en demon, erfaren i att ödelägga människors tro, sin yngre kollega i upptuktelse: ”Du tillät honom att promenera ner till den gamla kvarnen och dricka te där – en promenad i en natur som han verkligen tycker om, och göra det ensam…Hur kan du ha missat att se att en verklig njutning var det sista du borde ha låtit honom få?” (fri övers).

Eller som Augustinus skriver i sina bekännelser: ”Om du finner behag i skönhet som tilltalar dina sinnen, prisa Gud för skönheten i det fysiska och kanalisera den kärlek du hyser vidare till Skaparen” (fri övers).

Den moderna, sekulära världen rider på antagandet att naturen är en själlös verklighet som kan manipuleras. Som en trollformel över våra ögon lurar denna fördärvliga lögn oss att se världen som platt, tråkig och andefattig. Hjälp din tvivlande vän att se skönheten i världen omkring dig – och på samma gång den större skönheten hos den som skapade den världen.

4. Bjud in till gemensam tillbedjan.

Ibland när människor upplever tvivel slutar de gå i kyrkan. Den tillbedjan som en gång upplevdes som tröstande är nu hemsökt av oroande frågor. Det kan te sig mer äkta att bara dra sig tillbaka från trosgemenskapen tills tvivlen försvunnit. Men om vi tar Lewis uppmaning att ge akt på Gudpå allvar, så bjuder vi in våra vänner att tillbe tillsammans med oss även när de inte tror.

Kyrkan kommer inte nödvändigtvis ”fixa” tvivlen – det finns inga idiotsäkra trestegsargument som din pastor kan ge för att förjaga all skepticism. Men kyrkan är ett sjukhus för syndare, och dess kollektiva tillbedjan är en konkretiserad medicin för vår brustna uppmärksamhet.

Kyrkan har länge trott att detta att sjunga tillsammans, höra Ordet predikas och ta emot nattvarden var för sig erbjuder oss konkreta sätt att uppmärksamma Gud på ett sätt som hjälper vår tro.

Kyrkan är inte en plats man ska undvika när tvivlen kommer – den är en plats som välkomnar alla syndare, oavsett hur stark eller svag deras tro må vara. Tvivel kan inkorporeras i samtalet med Gud lika ärligt som tro.

Författaren till Psaltaren 44 tvivlade på Guds trofasthet, men talade med Gud trots dessa tvivel. Bjud in din vän att göra detsamma. Förvissa dig om att alla känner sig välkomna att stå bredvid dig i lovsången, oavsett om de kan förjaga sina tvivel eller ej. Då, genom att du ger akt på Gud i din tillbedjan, kan du hjälpa dem att på nytt också uppmärksamma Gud.