Den 1 januari 2023 var det exakt 250 år sedan en församling, på den lilla orten Olney i England, första gången sjöng hymnen ”Amazing grace” (på svenska: ”Oändlig nåd”, Sv Ps 231), författad av prästen John Newton.

Den blev inte populär med en gång. Men gradvis spreds den, även bort till Amerika, bland kyrkor i alla sorters samfund. Den blev till en väckelsesång i Västern, en afroamerikansk så kallad ”spiritual” i färgade kyrkor och togs upp i 1900-talets psalmbok.

Därefter vandrade den vidare till den kommersiella marknaden i radions tidsålder, när artister som Mahalia Jackson 1947 och Judy Collins 1970 lät spela in hymnen. 

Sedan dess har den kommit att bli den mest populära och välkända hymnen i världen. Den har inte bara spridits, den har också gått på djupet. Till den här sången vänder sig människor som drabbas av tragedi. När allt hopp är ute, då sjunger vi ”Amazing grace”. 

Trots att de flesta nog är förtrogna med sången finns det kanske saker du inte visste om ”Amazing grace”. 

1. USA:s kongressbibliotek har en fantastisk ”Amazing grace”–samling. 

Kongressbiblioteket i Washington har en samling med över 3 000 inspelande utföranden av ”Amazing grace” av olika sångare och musiker. Inspelningarna har gjorts på vinylskivor, kassettband, cd och andra medier mellan åren 1930 och 2000.

Samlingen innehåller varje tänkbar genre, från klassisk till country, från gospel till rap, liksom världskulturella varianter och folkmusik. 

2. En av verserna i ”Amazing grace” blev stulen. 

Newtons originalversion av ”Amazing grace” hade sex verser, men 1910 byttes de tre sista verserna ut av en driftig psalmboksutgivare vid namn Edwin Othello Excell.

Den nya versen, som på engelska inleds ”When we’ve been there ten thousand years” (vilket i en av de två auktoriserade svenska översättningarna motsvaras av versen: ”Och när i mångtusen är vi där”; övers anm) är egentligen tagen från en psalm med titeln ”Jerusalem, our happy home” (ung: Jerusalem, vårt lyckliga hem), som har över sjuttio verser.

Kanske tänkte han att ingen skulle märka om han lånade en vers därifrån.

(Därtill innehåller versen ett grammatiskt fel, som mången språkpolis har upptäckt. Det borde vara: ”We’ve no fewer days to sing God’s praise” snarare än “less days”.) 

3. Att spela ”Amazing grace” på säckpipa är ett nytt påfund. 

När man hör en säckpipeblåsare spela ”Amazing grace” vid högtidliga tillställningar eller begravningar tänker du kanske att det är en gammal tradition.

Det var dock så sent som 1972 som The royal scots dragoon guards (ett kavalleriregemente inom den brittiska armén; övers anm) spelade in och gjorde sången populär på säckpipa.

Deras version av ”Amazing grace” fanns sedan med på Billboard-listan över de 40 bästa låtarna i åtta veckors tid. 

4. Orginaltiteln var inte ”Amazing grace”

Den ursprungliga titeln var ”Faith’s review and expectation” (ung: Trons återblick och förväntan), då den skrevs för nyårsdagen med en uppmaning att se bakåt (återblicka) och se framåt (förväntan).

Hymnen återblickar på tron genom svårigheter, vanmakt och snaror, men där Guds nåd har burit oss. Men den ser också framåt med förtröstan i vetskapen om att Guds nåd kommer att finnas där så länge vi är till. 

5. Originalmelodin till ”Amazing grace” är okänd. 

Den universella melodi som sjungs i dag är tagen från noterna till sången ”New Britian”, som först gavs ut 1829 och har sitt ursprung i den amerikanska södern.

När textraderna publicerades för 250 år sedan existerade separata notböcker, och man kunde blanda och kombinera med vilken melodi som helst som passade en hymn med enkelt versmått som ”Amazing grace”. Några av de tidiga melodier som användes för ”Amazing grace” har återfunnits och de har en helt annan känsla än den melodi vi i dag använder.

”New Britain” bygger på den populära pentatoniska skalan (de svarta tangenterna på pianot; även kallad femtonsskalan), vilket har bidragit till den stora uppskattningen. 

6. ”Amazing grace” blev en afroamerikansk ”spiritual” trots att den var skriven av en före detta slavhandlare. 

”Amazing grace” har länge varit älskad av afroamerikanska kyrkor som en gospelsång, och det finns flera starka och populära framträdanden av exempelvis Mahalia Jackson, Aretha Frankling, Jessye Norman och Wintley Phipps.

Dock är texten skriven av en före detta slavskeppare vid namn John Newton. Han skrev den tjugo år efter att han lämnat slavhandeln, medan han tjänade som anglikansk präst i engelska Midlands.

Newton skulle senare komma att flytta till London och göra en viktig insats i avskaffandet av slaveriet. Som Whintley Pipps en gång sade: ”Jag tror Gud ville att den här sången skulle skrivas just som den skrevs för att vi skulle påminnas om att vi som kristna varken är svarta eller vita … vi hör tack vare Guds oändliga nåd.” 

7. ”Amazing grace” är en parafras på kung Davids ord.

När John Newton skrev ”Amazing grace” till gudstjänsten på nyårsdagen 1773 var det i samklang med dagens predikan från 1 Krönikeboken 17:16–17. Den publicerades också sex år senare ihop med just denna bibelreferens.

I denna passage gensvarar kung David med förundran över profeten Natans tillkännagivande av Guds löften för att upprätthålla Davids ätt och kungadöme för evigt.

David går inför Herren och säger: ”Vem är jag, Herre, Gud, och vad är mitt hus, eftersom du har fört mig ända hit?” Med andra ord uttryckte David: ”Amazing grace, how sweet the sound, that saved a wretch like me” (den svenska texten lyder: ”Oändlig nåd mig Herren gav, och än i dag mig ger. Jag kommit hem, jag vilsen var. Var blind, men nu jag ser”; övers anm).

Denne mordlystne kung som begått äktenskapsbrott finner barmhärtighet och förlåtelse. Sedan lovar Gud att han ska utsträcka sin nåd också till Davids ättlingar. Och den nåden skulle slutligen få sin fullbordan i Jesus Kristus som Davids son.

8. ”Amazing grace” är en andlig övning. 

När John Newton skrev psalmen var den en del av hans regelbundna praktiserande av självrannsakan. Vid särskilda tillfällen stannade han upp för att begrunda sina synder och Guds barmhärtighet i det förgångna, för att erkänna och ta emot förlåtelse här och nu, och för att därefter överlåta sig till Guds vilja i framtiden.

Han skrev i sin dagbok den 1 januari 1773: ”Jag är nu inne på mitt 49:e levnadsår och kan förvänta mig att jag inom loppet av några år, som mest, kommer att gå dit varifrån jag inte kommer att återvända … Må din nåd bevara mig i väntan på att min förutbestämda förvandling ska ske”, och sedan fortsatte han sin bön.

Detta är ”Amazing grace” som en andlig övning, där man i bön begrundar hur Guds nåd ”som bar mig intill nu, ska bära ända fram” (se texten i vers 3).

Detta är en övning vi alla borde fortsätta med än i dag när vi sjunger sången eller reflekterar om igen över dess ordalydelse, 250 år efter att den först sjöngs av Newtons församling.