Under åren 1990-92 arrangerades ett flertal ledarkonferenser i Sverige och Norden med förkunnare från Vineyard i USA. Två förkunnare som återkommande var på predikobesök var Brent Rue och Rick Joyner. Brent var förövrigt gift med en svenska, Happy, och hade regelbundet besökt Sverige sedan mitten på 1970-talet.
Under en ledarkonferens i februari 1990 i Bromma med Brent Rue och Rick Joyner där 300 församlingsledare deltog så delade Rick Joyner ett profetiskt budskap till Sverige: ”Det vilar en pionjärande över Sverige och svensk kristenhet är kallade att vara andliga vikingar”.
Våra förfäder vikingarna var våldsamma, totalt orädda och berörde andra länder och kontinenter. Men Rick Joyner upplevde att vi svenskar i stället hade en speciell kallelse att beröra Europa med Guds kraft. Rick Joyner hade tidigare frågat Herren varför han ville använda Sverige för Europa på detta speciella sätt. Det svar han fick var ett namn: Raoul Wallenberg.
Rick Joyner visste först inte vem det var. Han läste sedan om hur Raoul Wallenberg hade hjälpt runt hundratusen judar att undkomma förintelsen i Ungern under andra världskriget. Rick upplevde att Gud ville visa hur en enda mans handlande, mot Guds eget folk, kunde betyda så mycket för ett land.
Hösten 1990 åtekom Brent Rue och Rick Joyner till Sverige och i Citykyrkan Stockholm anknöt man till budskapet från januari om andliga vikingar. Deltagarna på konferensen var präster, pastorer och ledare, främst ur samfundsförnyelsen. Brent Rue delade att: ”Tro är Guds speciella gåva till Sveriges kristna”.
Brent Rue upplevde att Gud ville prägla sitt folk med motsatsen till det som fångat Sveriges folk i sitt grepp; jantelagen. Jantelagen säger att vi varken duger eller kan, men Gud vill att hans folk skall vara präglade av tro och pionjäranda!
Brent Rue menade att kristenheten, på grund av överdrifter inom trosförkunnelsen, hade klippt av hela budskapet om tro. Det ledde till att hoppet dog och att fruktan kom in istället. Brent Rue sade: ”Peka inte finger utan gå i förbön å ena sidan och resonera sakligt å andra sidan. Det värsta vi kan göra är att avskriva bröder.”
Kvällen mynnade ut i en kollektiv botakt: man bad Gud om förlåtelse för kritik, skvaller och negativism. Prästen som ledde botakten, Håkan Sunnliden, kallade kvällen en milstolpe, enligt tidningen Kristen idag.
Brent Rues förmaning att älska alla Jesustroende var viktig. Likaså att klara de goda samtalen om vad Bibeln lär. Under nittiotalet var till exempel läran om helande en sådan skiljande trospunkt mellan trosrörelsen och Vineyard.
Wimbers ståndpunkt kan sammanfattas i satsen ”Redan nu – och ännu inte”. För Gud är allting möjligt, som att mirakulöst bota en sjuk, och när det sker är det ett Gudsrikets genombrott. Men vi kan inte kräva av Gud utan bara be med förväntan. En dag kommer löftet om helande att slutgiltigt fullbordas, det sker när vi möter Jesus ansikte mot ansikte i himlen.
Efter de två stora satsningarna i Göteborg ville några ledare i Sverige bjuda in John Wimber att göra en mer fokuserad nordisk konferens med samlingar över hela Norden. Därför hölls konferenser i alla de fem nordiska huvudstäderna, förutom på tio andra platser.
Finalen hölls i Filadelfiakyrkan i Stockholm; Stockholm -91. Budskapet var främst helighet och profetia. Tusentals deltagare fick lyssna till talare som John Wimber, Brent Rue, Gary Best, Paul Cain, Håkan Sunnliden och undertecknad. Så mycket hände dessa dagar, att det nästan kändes overkligt.
Wimber sade själv att om det som ägde rum på konferensen i Stockholm hade utspelat sig i någon stad i Afrika, hade en väckelse startat direkt! Människor blev frälsta, uppfyllda av Anden, nådegåvor förlöstes och profetiskt skarpa tilltal förvandlade människors liv.
Wimber och Cain talade en kväll samtidigt vid varsitt konferensmöte (huvudmötet och ungdomsmötet) utan vetskap om vilken text den andre talade över. Det visade sig att båda utgick från Lukas 15:11-32 och berättelsen om den förlorade sonen. Wimber talade om att vara andliga mödrar och fäder utifrån hur Gud tar emot de som är förlorade. Cain utgick ifrån sonens perspektiv. Det var samma budskap, men Anden ledde dem att tala till olika grupper.
Paul Cain delade sedan ett ord riktat till nordisk kristenhet, om vikten av att välja Guds Andes smörjelse istället för att söka världslig bekräftelse (eng. anointing or respectability). Filadelfiakyrkan var välfylld och konferensdeltagarna böjde sina knän i omvändelse och överlåtelse till Gud. Atmosfären var laddad av Guds helighet.