Den föregående artikeln behandlade nödvändigheten av ett historiskt syndafall som en del av Bibelns stora berättelse och svårigheterna att infoga ett sådant i en teistisk evolutionär förklaringsmodell. Bibeln gör en person, Adam, den första människan, ansvarig för syndafallet. Finns det ytterligare orsaker till att Adam måste vara en historisk person enligt Bibeln?

Jag återger här nedan vad teologen Michael Reeves skrivit.¹

”Låt oss först gå till Romarbrevet 5:12–21, där Paulus kontrasterar ’en enda människas’, Adams, synd med ’en enda människas’, Kristi, rättfärdighet. Paulus är den apostel som ansåg det nödvändigt att göra den tämligen petiga distinktionen mellan ’avkomma’ i singular och ’avkomlingar’ i plural (Gal 3:16), så vi har anledning att förmoda att han inte oavsiktligen skrev ’en enda människa’ då han snarare tänkte sig ’människor’.

I själva verket kontrasteras ’en enda människa’ vid upprepade tillfällen med ’de många’, och ’en enda’ är centralt i det som Paulus vill förmedla, nämligen att en enda människas (Adams) fall omintetgjordes genom en endas (Kristi) nåd.

Hela stycket igenom talar Paulus om Adam på samma sätt som han talar om Kristus. (Hans tal om hur döden kommit ’genom’ Adam är också liknande det som han använder för att tala om hur välsignelse kommer ’genom’ Abraham i Galaterbrevet 3.)

Han kan tala om en tid innan dennes fall, när det varken fanns synd eller död, och han kan tala om en tid efter det – en period som sträcker sig från Adam till Mose. Paulus kan knappast ha varit tydligare: han utgår från att Adam var lika verklig och historisk som Mose och som Jesus (och Abraham).

Och det är inte bara det språkliga hos Paulus som visar på att han trodde på en historisk Adam, hela hans argumentation vilar på det. Hans logik skulle falla ihop om han jämförde en historisk person (Jesus) med en som är mytologisk eller symbolisk (Adam).

Om Adam enbart vore en symbol och hans beskrivna syndafall enbart symboliskt skulle det inte finnas något behov av en försoning i det historiska. Det skulle räcka med en mytologisk försoning för att upphäva ett mytologiskt fall.

Med en mytologisk Adam skulle Jesus mycket väl kunna vara enbart en symbol för gudomlig förlåtelse och nytt liv – ja, det skulle rent av vara bättre om han var det. Men det som Paulus berättar handlar istället om ett historiskt grundat problem som inträdde i skapelsen med synd, skuld och död, ett problem som krävde en historiskt grundad lösning.

En förnekelse av ett historiskt syndafall medför inte endast att behovet av en historisk frälsning grundad på korset och uppståndelsen blir ologisk och onödig; den omvandlar Paulus evangelium till oigenkännlighet.

Varifrån skulle synden och ondskan ha kommit? Om de inte vore resultatet av en människas handling i olydnad tycks det bara finnas två möjligheter. Antingen fanns synd tidigare och ondska är en integrerad del av Guds (goda?) skapelse, eller så är synd något individualistiskt, som åstadkoms nästan ex nihilo (ur intet) av varje person. 

Låt oss nu för det andra ta i beaktande den avgörande betydelse som en historisk Adam spelar för Paulus teologi så som den kommer till uttryck i 1 Korinterbrevet 15:21–22 och 45–49. Också här utvecklar Paulus en tät parallell mellan den första människan, Adam, som döden kommit genom, och den andra eller sista människan, Kristus, som nytt liv kommer genom.

Återigen talar Paulus om Adam på samma vis som om Kristus. Återigen betraktar han Adam som upphovet till död och Kristus som upphovet till liv.

Att avlägsna en historisk Adam från Paulus evangelium och ändå behålla det intakt vore att göra det ohistoriskt, att påtvinga en annan förklaring till ondskans ursprung som i sin tur kräver en helt annan syn på frälsningen.”