Kristna bekänner undantagslöst att de ”tror på Gud Fader, allsmäktig, himmelens och jordens skapare”. Spelar det då någon roll för den kristne hur Gud har skapat himmel och jord? Och mer specifikt, spelar det någon roll hur livet på jorden har uppkommit? Och i synnerhet: Spelar det någon roll hur människan har uppkommit?
I denna artikelserie vill jag visa på att det spelar roll. Därför att en rad viktiga grundbultar i den kristna tron berörs av frågorna, frågor som också berör vårt budskap till världen.
Två huvudsakliga modeller existerar som vill förklara hur Gud har skapat liv. Å ena sidan uppfattningen att Gud har låtit olika arter, däribland människan, utvecklas under mycket lång tidsrymd och successivt. Mekanismerna har varit ”naturliga”, det vill säga mutationer och naturligt urval. Denna uppfattning brukar kallas teistisk evolutionism.
Den andra menar att Gud ur intet skapat distinkta arter (eller artfamiljer), däribland människan med sin särställning.
Många kristna har accepterat den förstnämnda förklaringen, som också är ateisters och agnostikers förklaringsmodell till livets uppkomst. Låt oss förmoda att de gör det för att de anser att vetenskapliga fakta gör den så övertygande att den inte kan ifrågasättas. Men stämmer detta? Finns det inte gott om vetenskapliga fakta som reser sig upp mot modellen?
Man kan undra till vilken grad den teistiske evolutionisten informerat sig om dessa innan man kommit till uppfattningen att modellen inte kan ifrågasättas. Vill man informera sig? Är man beredd att ifrågasätta? Eller ligger låsningen på ett annat plan? Här får var och en rannsaka sig.
Denna artikelserie kommer dock inte att behandla naturvetenskapliga aspekter. Den kommer att fokusera på Bibelns röda tråd och, som redan nämnts, hur väsentliga delar av den kristna tron, av det som utgör evangeliet, förstås av dessa respektive uppfattningar om vårt ursprung.
Låt oss börja med följande fråga: Var skapelsen ursprungligen god?
Enligt Bibelns första kapitel fanns det en tid – låt oss kalla den början – då allt var gott. Eller mer exakt: Gud såg att det var gott. Sex gånger nämns detta i samband med beskrivningen av hur Guds skapelseaktivitet fortskrider. Sedan kommer som sammanfattning: ”Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott” (1 Mos 1:31). Allt var mycket gott.
Denna beskrivning stämmer dock inte in på tillvaron i dag. Naturkatastrofer inträffar som ödelägger delar av jorden, utplånar liv och utraderar vad människor åstadkommit. Djurarter dödar andra arter eller individer av samma art. Och inte är väl allt det onda som vi människor gör varandra något som Gud ser som ”mycket gott”?
Var det då en gång annorlunda, så att det kunde kallas mycket gott? En avsaknad av ödeläggande naturkatastrofer. Inget dödande, ja, ingen död alls. Inget ondskefullt beteende hos människan. Om detta är en förutsättning för att Gud ska se på sin skapelse och kalla den mycket god, då var tillvaron sådan.
Men om det fanns en sådan början, hur förenlig är den med de evolutionära mekanismer som anses nödvändiga för arternas, inklusive människans, frambringande? Har döden alltid funnits? Hurdan var människans ursprungliga natur? Kan man över huvud taget tala om en ursprunglig natur?
Frågan om en god ursprunglig skapelse har flera dimensioner. Dels handlar det om Guds karaktär. Gud är god, hävdar Bibeln. Måste då inte hans ursprungliga skapelse vara god – så som han själv? Vad skulle en ursprungligen icke-god skapelse säga om Gud?
En andra viktig aspekt är Guds avsikt med hela det historiska skeendet. Upprepade gånger i Bibeln talas det om att Gud ska återställa. Hebréerbrevets författare säger att Kristus vunnit ”en evig återlösning” (Heb 9:12). Och i Romarbrevet skriver Paulus att det finns ”hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen” (8:21). Poängen med återställande är att det en gång var annorlunda än nu och att något som liknar det ursprungliga ska uppkomma igen.
Detta är Bibelns stora berättelse. Men hur rimmar den med en Guds skapelse som inte ursprungligen var god?